En påfallande långvarig förbättring av reallöner, nästan stabilt penningvärde, en sysselsättningsgrad bland vuxna under 66 år som vuxit till internationellt svårslagna 82 procent. Men också industrivärldens bästa resultat i fråga om koldioxidutsläpp i förhållande till produktion – samt inkomst- och förmögenhetsklyftor som trots en del ökningar förblivit bland de minsta i de utvecklade länderna.
Detta har skett trots de djupt allvarliga ekonomiska problemen som följde på inflationsepoken 1975-90. Det positiva i utvecklingen har inte hindrats, utan delvis stimulerats av några perioder med högre flyktinginvandring. En del nya allvarliga problem kräver fortsatt reformarbete. Dit hör ojämna och försvagade kunskapsresultat i skolan, efter förändringar där i slutet av 80- och början på 90-talet. Stor skuldsättning kan ställa till väldiga bekymmer vid en internationell finanskris, och har förvärrats av snedvriden kapitalbeskattning som belönat stora lån. Samtidigt har andra delar av skattesystemet försvårat för arbete och företagande. Det finns politiska reformuppgifter som inte fullföljts utan motverkats, blockerats eller försummats. Problem saknas inte. En del kan förvärras brutalt ifall det går snett i vår omvärld.
Men det här är också tänkvärt inför valet: Det mesta som gjort att Sverige stärkt sin ställning har intensivt och ihärdigt kritiserats och misstänkliggjorts, ibland från högerkanten, ibland från vänsterkanten, ibland från båda kanterna – men alltid från skiftande kombinationer av närsynta, korttänkta grupp- eller branschintressen: Alla de avgörande skattereformerna, ett antal viktiga avregleringar, den ökade användningen av upphandling och konkurrens, pensionsreformen, försörjningen med klimatvänlig elektricitet, saneringen av statsfinanserna, EU-medlemskapet, den inflationsmotverkande penningpolitiken, Industriavtalet som ersatte inflationsluft med riktiga reallönepåslag – allt detta har utsatts för frän, ibland mångårig kritik.
Det som räddat levnadsstandard och bevarat social trygghet och utjämnande välfärdspolitik har utmålats som orättvisor, nedrustning och ekonomisk tillbakagång. Om de som drev denna kritik hade fått som de ville hade Sveriges tillstånd i dag varit mer som Italiens eller rentav Greklands. Bristande förnyelse i näringslivet, bevarade regleringar och oreformerad offentlig sektor ger stagnation, dålig produktivitet, förvärrade sociala spänningar samt ökade svårigheter att anpassa sig efter allt mer oroväckande klimathot. Teknisk utveckling som gör arbetsmetoder föråldrade möts med större framgång genom förnyelse och nya yrken. De som i stället försöker konservera genom tullar och stängda arbetsmarknader går mot en spiral av ekonomiskt förfall.
Det är inte de senaste fem eller åtta åren som plötsligt fört in Sverige på en bättre väg än vad som förutsågs 1985 eller 1995. Det är vägval utspridda över längre tid, fram till cirka 2010. Avgörande är också en frihandels- och förnyelseinställning till ekonomin, och den har av tradition förenat liberalism, arbetarrörelse och åtminstone delar av näringslivet.
Allt detta är nu hotat, samtidigt som behoven av förändring, förnyelse och miljöanpassning tilltar. Angreppen på frihandeln och på de västerländska demokratiernas frihets- och toleransideal har intensifierats i USA och i Europa. Den nyradikala yttre högern kan förenas i sina angrepp på EU-samarbete och frihandel med delar av den vänstersocialism som även den vill knäcka socialdemokraterna. Som tillhygge i denna attack på vår samhällsordning använder de den missnöjespolitik som länge riktats mot snart sagt allt som möjliggjort att Sverige inte gick ner i samma diken som Italien eller Grekland.