Ledare: Strängnäsbor berättar om sina upplevelser från Nordkorea

‒Jag och min fru reste dit redan 1998, men mycket verkar vara sig likt där, konstaterar Peter Björkman.

Vi sitter på hans arbetsplats, biblioteket i Åkers styckebruk.

Torbjörn Pettersson har anslutit från Strängnäs.

Framför oss på ett bord har Björkman lagt fram en inte oansenlig trave med litteratur om Nordkorea.

‒Det verkar ju finnas ett stort intresse kring landet, säger Björkman.

Pettersson arbetar med sportevenemang. Han driver ett eget företag i branschen – Sport event.

Kosan styrs ofta till Kina, där han även bodde en period kring 2008.

‒Jag åker dit minst tre gånger om året.

Den förre elitorienteraren är bland annat involverad i det kinesiska Vasaloppet och kinesiska Vätternrundan.

Snart reser han österut igen för att ingå i arrangörsstaben kring den sistnämnda tävlingen.

Både 2013 och 2014 gjorde den asiatiska versionen av Vätternrundan, som till skillnad från originalet är ett etapplopp, en avstickare till Nordkorea.

Vid första tillfället hade han sällskap av bland andra OS-mästaren från 1976, Bernt Johansson, och TT-journalisten Johan Nylander.

‒Det här var en etapp som inte alla startande i den kinesiska Vätternrundan tilläts, eller ville, åka. Taket var satt till 100 deltagare. Vi fick bland annat lämna uppgifter om yrke och personnummer för att få visum.

Starten gick på en bro över gränsfloden i nordost.

‒Området som vi var i ingår i en ekonomisk utvecklingszon mellan Kina och Nordkorea. Jag satt i ledarbilen, berättar Pettersson.

‒Det var en fin, bred motorväg som byggts med hjälp av Kina. Men det fanns inga rastplatser. Jag minns såväl att vi stannade till utanför en skola. Jag skulle ta bild på våra cyklister men barnen på skolgården drog sig snabbt tillbaka, de tvingades in i en byggnad.

Etappen genomfördes i samlad tropp och avståndet till Rason var inte längre än 50 kilometer.

Vid målgången hade cirka 30000 människor kommenderats ut längs på gatorna.

‒Folk fick ledigt för att titta på oss.

Men det gick inte att skapa någon kontakt med gemene man.

‒Människorna är väldigt undvikande, det kändes jättejobbigt.

Cykelgänget placerades sedan i en buss tillsammans med två inhemska guider.

Torbjörn Pettersson erinrar sig ett stopp vid några souvenirbutiker.

‒Efter besök i den första butiken blev vi kommenderade till bussen, guiderna räknade så att alla var med, varpå bussen backade cirka 20 meter till nästa butik.

‒För övrigt handlade flera av oss vykort och frimärken. Men vad jag känner till kom inte ett enda kort fram till Sverige.

I programmet ingick även att besöka en plats med jättestora bilder av landets ledare Kim Jong-Un och hans far.

‒Helst skulle vi köpa blommor och lägga vid porträtten, berättar Pettersson.

Hur bodde ni?

‒På ett bra hotell. Men det gick inte att använda internet, vilket hade varit bra för mig som reseledare, och vid bokningen hade det blivit något fel. Det resulterade i att jag och en numera pensionerad svensk skidstjärna fick dela rum.

Petterssons grupp hann med att besöka hotellets spa-anläggning, men inte utan att guiderna hade full koll på dem.

I samband med middagen serverades också en show där barn uppträdde för västerlänningarna.

‒Väldrillade fyraåringar. Det kändes väldigt beklämmande.

Vid besöket 2013 fick Strängnäsbon bra kontakt med Rasons borgmästare.

‒Han satt med oss vid middagen och pratade flytande svenska. Men nästa år dök han inte upp. Han liksom bara inte fanns ...

TT-reportern som medföljde på resan 2013 knäppte totalt 1100 bilder.

‒Flera av dem raderades av personalen vid gränskontrollen. Att ta bilder på folk bakifrån uppskattas inte, samma sak med lerpölar. Det ger en dålig bild av landet.

Varför blev det inte fler etapper i Nordkorea efter 2014?

‒På grund av det politiska läget. Det började kärva till sig 2015. Under en period stängde Kina till och med sin gräns.

Hur ser du på situationen nu med kärnvapen och hot?

‒Den känns overklig.

Följer du nyhetsflödet lite extra från den delen av världen?

‒Jo, det kittlar. Dessutom sticker jag till Kina igen kring den 24 september.

I en tidigare intervju med tidningen har Torbjörn Petterson sagt att västerlänningarnas närvaro både i Kina och i Nordkorea förhoppningsvis kan bidra till att öppenheten ökar. Hos kineserna ser han stora framsteg, bland annat kring hälsotänkandet, medan Nordkorea är ett avslutat kapitel för hans del.

Peter Björkman gillar inte att flyga.

I stället tog han, frun Maria Björkman tillsammans med ett annat par den transibiriska järnvägen från Moskva till Pyongchang sommaren 1998.

‒På den tiden studerade jag i Uppsala. Det var svårt att få visum trots flera kontakter med den nordkoreanska ambassaden på Lidingö. Först en vecka före avresan fick vi grönt ljus.

Han vill minnas att det inte blev någon lågbudgetsemester.

De två paren från Sverige inkvarterades på ett bättre hotell i huvudstadens centrala delar.

‒Vi kom dit efter en flera år lång svältkatastrof, och landet befann sig i en djup kris. På hotellet var det vissa problem med varmvattnet, dessutom kunde elektriciteten strejka. Plötsligt blev hela stan mörklagd och kunde förbi så en hel kväll.

Kvartetten punktmarkerades under den drygt veckolånga vistelsen av tre personer – en guide, en värd och en chaufför.

Den trojkan bodde också på hotellet.

‒Troligen var vi avlyssnade. Så fort Maria och jag pratade lite högljutt knackade våra värdar på dörren och undrade vad som stod på, trots att deras rum låg i andra änden av korridoren, berättar Björkman.

Under sejouren i Nordkorea fick de bland annat besöka museer, sjukhus, bibliotek och en stad längre söderut – Kaesong.

‒50 barn höll en föreställning enbart för oss fyra. Det skulle vara ett slags förbrödring mellan Sverige och Korea. Sen fick vi mötas i pingis också.

Hur många andra turister mötte ni under den här perioden?

‒Kring tio. Det var några amerikaner och kanadensare. Vi kom även i kontakt med en fransman och en engelsman – som arbetade i Pyongyang – när vi behövde växla pengar. Engelsmannen bodde på ett hotell där han faktiskt kunde sitta och kolla på CNN.

‒Det fanns speciella butiker för utlänningar. Där var det svindyrt att köpa Coca cola – och på stan fanns få kvällsnöjen.

Vad tycker du om Nordkorea?

‒Det är ett samhälle där individen hårdhänt underordnas den politiska makten. Samtidigt kände jag fascination för åka dit. Resan blev en genomgripande upplevelse i mitt liv, säger Björkman och fortsätter:

‒För att komma därifrån tvingades vi skaffa nya visum på den ryska ambassaden.