Även en del mycket etablerade och namnkunniga banker lät sig dras in i detta. Härom dagen dömdes den schweiziska storbanken UBS av en fransk domstol till böter på över 35 miljarder kronor, efter att ha hjälpt kunder med skattefusk i Frankrike. Detta hade fortsatt till och med efter att just UBS blivit den bank som USA tvingade att släppa banksekretessen – ett av de första stora genombrotten i senare års insatser för att begränsa skumrasket i de så kallade skatteparadisen.
Delar av såväl bankväsende som affärsjuridik i flera länder har uppträtt som ett slags hälare, och gjort det till födkrok att underlätta korruption, bedrägerier och skattefusk. Detta har starkt underlättats, dels av att uppgifter om verkliga ägare kunnat mörläggas i bolagsregister i många länder, dels av att en del stater – inte minst i Europa – satt i system att sno åt sig ur sina grannars skattebaser.
Numera har åtskilliga, om än hittills otillräckliga, framsteg gjorts för att hejda denna ljusskygga hantering. Motståndet har varit segt från stater och branscher som kortsiktigt tjänat på något som skadat demokratierna inifrån, i fråga om både rättvisa och samhällsekonomisk styrka. Allt fler har dock insett vidden av den faran, liksom av att Putinregimen – denna symbios mellan säkerhetstjänster, oligarker och maffiastrukturer – kunnat utnyttja delar av det västliga finanssystemet för att dölja såväl stulna tillgångar som undergrävande operationer.
Detta är det större sammanhanget bakom att Swedbank nu får anseende och varumärke blåslagna genom att förekomma i samma härva som de svårt utskämda Deutsche Bank och Danske Bank. Liksom i megaskandalen i Danske Bank är det verksamhet i Estland som utnyttjats av kunder från korrupta stater i före detta Sovjetväldet.
I Danske Bank ska det, omräknat till svenska kronor, ha handlat om cirka 2000 miljarder i betalningsflöden. Dessa gav provisionsintäkter då de förmedlades genom den estländska dotterbanken. De gick sedan vidare genom andra banker i väst. Långa kedjor av transaktioner brukar utmärka avancerad penningtvätt.
Enligt Frankfurter Allgemeine Zeitung (20/2) ska 1500 av de 2000 miljarderna ha förmedlats vidare från Danske Dank genom Deutsche Banks amerikanska dotterbank. Den tyska storbanken är beryktad genom sin närhet till rysk oligark- och korruptionsmiljö samt som viktigaste långivare till Donald Trump.
Om det i Swedbanks fall stannar vid de 40 miljarder som nämnts i SVT är det förstås mindre än 1500. Men konsekvenserna blir för den skull inte små. Banker har numera omfattande förpliktelser i att motverka penningtvätt. De ska veta vilka de verkliga kunderna är. Att Swedbanks VD tidigare var chef för just verksamheten i Baltikum är iögonenfallande. Men tillsynsmyndighet och styrelse behöver först ta reda på vad som egentligen hände där. Dom i personfråga kan inte fällas utifrån antalet pinsamma minuter i Uppdrag Granskning.
Viktigt är också detta: De nordiska storbankernas dominans i Baltikum bidrar till både finansiell och säkerhetspolitisk stabilitet. En bankmarknad där många aktörer i stället tillhörde den ryska finansiella miljön var tidigare mer utbredd i Lettland, som var på väg mot en sjaskig roll i stil med Cyperns, ett brohuvud inne i EU för ljusskygga affärs- och regimkretsar i Ryssland.
Det är också ett faktum att vissa nordiska banker, däribland Swedbank, före den allvarliga internationella finanskrisen var vårdslösa i Ukraina och Baltikum och fick stora kreditförluster. I Lettland ledde dessutom misskötsel av offentliga finanser till en smärtsam men framgångsrikt genomförd ekonomisk sanering.
Vare sig de erfarenheterna eller det som hänt i Danske Bank och Swedbanks estländska verksamheter är skäl att underkänna de nordiska bankernas stora positiva roll i Baltikum. Barnet ska inte kastas ut med badvattnet.