Trots att alla vet att det är där konflikten ligger, och att Liberalerna och Centerpartiet inte håller gränsen mot Sverigedemokraterna på grund av Jimmie Åkessons (SD) ekonomiska program, är det många som låtsas att svensk politik fortfarande enbart kretsar kring synen på skatter och statens storlek. Det gör att diskussioner mellan politiker och opinionsbildare, som förr var rätt eniga i regeringsfrågan, alltför ofta sker utan att argumenten möts.
Den som bäst sammanfattar situationen är Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som nyligen twittrade:
Borgerlig ideologisk debatt:
– Vi vill inte ge inflytande åt ett parti med rasistiska rötter.
– Vill ni inte sänka skatten?
– Vi ogillar nationalistiska partier.
– Vill ni inte utöka rut-bidraget?
– Det är ett öppet antiliberalt parti.
– Vill ni inte lägga ned Arbetsförmedlingen?
Den fiktiva dialogen är en träffande beskrivning, som visar att liberalers och konservativas ståndpunkter i regeringsfrågan inte främst bottnar i hur man ser på enskilda sakfrågor, möjligtvis bortsett från migrationspolitiken. I stället handlar det om ifall man anser att huvudkonflikten i svensk politik i dag ligger i den ekonomiska politiken eller om SD:s intåg har gjort att andra värden smäller högre – exempelvis synen på demokrati, mångfald, jämställdhet, kulturfrågor, mediepolitik och minoriteters rättigheter.
Trots det försöker många bete sig som att den senare konflikten inte existerar, vilket gör både verkligheten och partiernas skilda vägval obegripliga.
Om C och L enbart rörde sig längs höger-vänster-skalan, och bara hade den ekonomiska politiken att ta hänsyn till, råder det inga tvivel om att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) hade röstat ja till Ulf Kristersson (M) som statsminister och tagit plats i hans regering.
Därför är det oärligt när högerdebattörer låtsas vara förvånade över att C och L dels röstade nej, dels nu försöker komma överens med Socialdemokraterna, med motiveringen att de liberala partierna ligger närmare M och KD i de ekonomiska frågorna.
Alla som följer debatten vet att beslutet i statsministeromröstningen inte hade någonting med Ulf Kristerssons ekonomiska politik att göra. Nej:et var riktat till Jimmie Åkesson (SD) och hans politik i demokrati- och värdegrundsfrågor, samt till vetskapen om vad som kan hända när konservativa partier är beroende av ett nationalistiskt, antiliberalt och högerpopulistiskt parti i varje riksdagsomröstning.
Det betyder inte att svenska folket är skyldiga att sluta upp bakom Centerpartiets och Liberalernas vägval. Men ingen bör spela förvånad när Annie Lööf och Jan Björklund gör precis vad de lovade i valrörelsen, och i första hand har försökt bilda en Alliansregering utan SD-stöd och när det inte lyckades började leta samarbeten över blockgränsen. Särskilt inte eftersom Centerns och Liberalernas väljare – till skillnad från Moderaternas och Kristdemokraternas – med god marginal föredrar Stefan Löfven framför Jimmie Åkesson.
Därför är prioriteringarna hos C och L både logiska och begripliga, och definitivt inget svek mot de egna väljarna.