Det är inte särskilt konstigt. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, bestod en genomsnittlig grupp 2016 av 15,9 barn. Det är en minskning med 0,8 sedan året innan och den lägsta siffran sedan början av 1990-talet. Samtidigt är Skolverkets rekommendation ännu lägre: 12-15 barn per grupp.
Ohållbart, menar Förskoleupproret, som har samlat in cirka 1 600 berättelser från bland annat förskollärare och barnskötare, som de överlämnade till Lärarförbundet och Kommunal på måndagen. Syftet är att berättelserna som beskriver brister ska användas för att förbättra arbetsmiljön, som enligt upproret bland annat går via att införa ett nationellt tak för gruppstorlekar och att plocka bort kringuppgifter för förskolepersonalen. Det handlar exempelvis om att diska, städa, ringa vikarier, beställa varor och duka.
Här är det dags att stanna upp. Att detaljreglera personaltäthet är ingenting vi gör inom andra kommunala verksamheter, och så länge det är upp till kommunens politiker och tjänstemän att ordna barnomsorg, bör även lokaler och personal ligga på deras bord.
Dessutom finns det minst tre grupper att ta hänsyn till: Förskolepersonalens rätt till en skälig arbetsmiljö, barnens rätt till pedagogisk verksamhet och föräldrarnas rätt till barnpassning. Om det står mellan att tillåta ytterligare ett barn i gruppen, och att säga nej till föräldern som har tackat ja till en utbildning som börjar en viss dag, är det inte självklart att barngruppens storlek alltid ska väga tyngst.
Däremot är det helt rätt att se över förskolepersonalens kringuppgifter. Mycket inom barnomsorgen kräver inte pedagogisk kompetens. Det räcker att en förskollärare per avdelning styr upp det pedagogiska arbetet, med stöd av rutinerade barnskötare.
Därutöver är det inte fel att bemanna verksamheten med ”vettiga vuxna”. Exempelvis genom att använda sig av så kallade extratjänster, som ska hjälpa nyanlända och långtidsarbetslösa in på arbetsmarknaden.
Tyvärr har den lösningen inte alltid mottagits positivt. Inte för att de extrainsatta har misskött sina uppgifter, som är just att avlasta. Utan för att föräldrar har varit rädda för det okända, känt oro för barnens språkutveckling och satt stopp, ibland innan praktikanten hunnit börja.
Om vi ska komma tillrätta med personalbristen i förskolan håller inte den inställningen. Det behövs inte perfekta kunskaper i svenska för att hjälpa till med småsaker, vara en extra vuxen som håller koll och bistå när barnen ska ta på sig ytterkläder.
Inte heller hämmar det barns språkutveckling att enstaka vuxna lär sig språket på förskolan. Enligt en biträdande förskolechef är det till och med tvärtom: barn och nyanlända lär sig av varandra (Stockholm Direkt, 14/10-2016).
Lösningen borde vara given.