Nu fyller de snart 30 år. Flera är eller har varit kriminella.
Två, som är bröder, berättar om en uppväxt präglad av misär och vanvård. Om en knarkande pappa, brist på mat och kläder, och brutal misshandel.
Deras första jourfamilj, som tog hand om dem precis när fadern avlidit, säger att lägenheten var rutten med sprutor och matrester. Pojkarna kommer ihåg hur de fick klara sig själva. Den ena har problem med närminnet, efter att pappan slagit honom i skallen.
Scenariot är förvisso inte vardag, men likväl en del av den verklighet som många socialsekreterare möter. Det är de som ska fånga upp barn och vuxna innan de tippar över stupet. Garantera att unga, som pojkarna i Fittja, får en trygg uppväxt. Att utblottade har mat på bordet och kläder på kroppen. Att hemlösa inte behöver tillbringa natten på gatan.
När samhällets yttersta skyddsnät inte fungerar är det barn som Musse och Johnny som faller igenom. Till en början sker det kanske obemärkt, men om man låter unga växa upp med känslan av att ett Svenssonliv med jobb och radhus är lika ouppnåeligt som att bli årets skyttekung i Champions League, syns det ett decennium senare i brottsstatistiken. När socialtjänsten inte tar ett steg framåt och griper in, är det ingen annan som kliver fram och fyller vakuumet. Då fortsätter misären, och den negativa spiralen snurrar allt fortare.
Det är därför fackförbundet Visions nya rapport ”Hur får vi balans mellan krav och resurser?”, som presenterades på torsdagen och bygger på Arbetsmiljöverkets inspektionsmeddelanden i 45 kommuner, bland annat i Katrineholm och Vingåker, är obehaglig läsning.
För visst är det ur arbetsmiljösynpunkt oerhört illa att många socialsekreterare jobbar under stor tidspress, har hög arbetsbelastning, känner att de aldrig kommer ikapp och blir utbrända. Likaså att socialkontoren har hög personalomsättning, att sju av tio socialsekreterare uppger att de vill säga upp sig och att åtta av tio kommuner har svårt att rekrytera.
Men det värsta är inte situationen i sig, utan att den riskerar att få förödande konsekvenser. Inte för socialsekreterarna, utan för samhällets mest utsatta.
Hög personalomsättning leder till bristande kontinuitet och att varje socialsekreterare får hantera fler ärenden. Det gör i sin tur att sannolikheten för att hjälpbehövande hamnar långt ner i pappershögarna eller försvinner under en undermålig överlämning ökar.
Då rubbas rättssäkerheten. Barn får inte det skydd och den uppväxt de har rätt till, socialsekreterarna känner sig ännu mer otillräckliga, sjukskrivningstalen stiger, det blir svårare att nyrekrytera och fler ärenden faller mellan stolarna.
Därför bör arbetsgivarna, det vill säga kommunerna, lyssna på Visions önskemål om stabil bemanning, kompetensutveckling, bättre introduktion för nyanställda och fler avstämningar mellan medarbetare och chefer.
Inte för att vi är skyldiga socialsekreterarna det. Utan för att vi är skyldiga dagens Musse och Johnny det.