I onsdagens Uppdrag Granskning berättar en elev som bor i ett utsatt område att hon var trött på stökiga lektioner, omotiverade klasskompisar och att all lärarnas tid gick åt till övriga elever. För att få ut mesta möjliga av sin skolgång har hon, precis som en kille i reportaget, valt att gå i en skola längre ifrån hemmet. Han säger att han lär sig mer.
Bra, tänker de flesta. Att föräldrar och elever som inte är nöjda med den närmaste kommunala skolan väljer någonting annat, är själva poängen med det fria skolvalet. Det kan handla om att man vill ha en speciell pedagogik, som montessori, ett särskilt språk, som franska, eller krasst konstaterar att utbildningen sannolikt är bättre i en annan skola.
Tankemönstret är i sig inte nytt. Även innan det fria skolvalet infördes var det många i överklassen som satte sina barn i privatskolor, och föräldrar som hade råd bosatte sig gärna nära högpresterande kommunala skolor. Men sedan 1990-talet finns mer likvärdiga möjligheter för alla, eftersom skolor inte får ta ut avgifter och skolpengen följereleven.
I början var det kanske framför allt medelklassen som använde sig av valfriheten. Men ju längre tid ett system finns, desto hårdare sätter det sig, varpå fler kommer att dra nytta av det, vilket är utmärkt.
Men det tycker inte alla. I programmet uttrycks viss oro över att pengar försvinner från de utsatta områdena när cirka en tredjedel av eleverna väljer att studera i ett annat område. Detta trots att det som händer är att eleven, och därmed elevens skolpeng – som är knuten till eleven, inte till en specifik skola eller ett visst område – går till den skola som eleven väljer. Och om både eleven och dennes vårdnadshavare bedömer att eleven får en bättre utbildning en timme bort, är det sannolikt där skolpengen gör störst nytta, även om det kan finnas skäl att se över kriterierna för den enskilda elevens skolpeng.
För det finns inget egenvärde i att ambitiösa elever sitter i ett stökigt klassrum och lär sig mindre än de hade gjort om de suttit i ett annat. Särskilt inte eftersom en ny rapport från Skolverket visar att elever från studiesvaga hem presterar bättre om deras klasskompisar har högutbildade föräldrar, och då skolsegregationen framför allt beror på boendesegregationen kan det fria skolvalet alltså göra störst nytta för dem.
Därför bör debatten inte fokusera på att tvinga tillbaka det fria skolvalets största vinnare till närområdena. Diskussionerna borde handla om hur skolorna som väljs bort ska bli tillräckligt attraktiva för att resursstarka föräldrar ska välja dessa till sina barn, exempelvis genom att öronmärka pengar till dessa skolor. Om det inte är möjligt, utan lärare känner att de bör uppmana ambitiösa elever att byta skola, vilket en tjej i inslaget berättar att hennes lärare gjorde, är det enda raka att slå igen.
Viktigast är dock att lyssna på eleverna i reportaget. I deras hemskolor gick stora delar av deras skolpeng uppenbarligen inte till att ge just dem bästa möjliga utbildning. Då är det inte särskilt konstigt, utan tvärtom vettigt, att man väljer att få sin utbildning någon annanstans.