Partier som inte vill kännas vid detta behöver inte vara socialister. De kan kan vara annat också. Socialister är på inget sätt ensamma om att kunna ta sin tillflykt till illusioner, flum eller missnöjespopulism.
Omsatt i regeringspolitik blir sådant vägen till svekdebatter, misslyckanden och fördjupade ekonomiska kriser.
Franska socialistpartiet är det senaste exemplet på hur ett parti kan undergrävas inifrån av en falang som inte vill tolerera att partiledningen försöker bli mer realistisk och regeringsduglig. Presidenten Francois Hollande och vänstermajoriteten i parlamentet tillträdde efter kampanjer där en del illusioner och slagord fått dölja besvärliga frågor. Efter ett tag insågs ändå att det i Frankrike behövs en ekonomisk reformpolitik, större rörlighet på arbetsmarknaden och uppryckning av statsfinanserna.
En spretig regering med en omaka blandning av liberalt och vänstersocialistiskt inriktade ministrar ombildades. Hollande utsåg Manuel Valls till premiärminister, och denne genomdrev till och med arbetsmarknadsreformer för att förbättra ekonomin. För en tid var detta, bland annat på grund av ekonomiministern Emmanuel Macron, en av de mer reforminriktade regeringar som på årtionden synts till i Frankrike. Den samarbetade också väl med Angela Merkel och Barack Obama.
Men den sänktes framför allt inifrån, genom hugg i ryggen från fackförbund och partivänster. När man hade primärval om presidentkandidat slogs Manuel Valls ut i söndags. Vann gjorde en tidigare avskedad utbildningsminister, Benoît Hamon, som snarast är flumvänster. Han hade visioner om 32-timmarsvecka och allmänt folkbidrag utan krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande, med knappt 7 000 kronor i månaden. Det skulle bli kravlöst kassatillskott för dem – inklusive såväl hemmafruar som svartjobbare och yrkeskriminella – som inte vill delta på den vanliga arbetsmarknaden. Försök till hållbar finansiering syntes inte till, däremot straffskatt på industrins automatisering. Likaså försvar för den franska ovanan med ständiga budgetunderskott även i högkonjunkturer.
Detta skulle inte vara en politik för bevarad välfärd. Däremot för att förvärra det ekonomiska läget och undergräva skattebaserna. Men partivänstern vann. Hamon slog ut Valls med bred marginal. Emmanuel Macron hade redan gett upp och klivit av för att försöka som reformvänsterkandidat i politikens mittfält, utan socialistpartiets uppbackning.
Man kan jämföra med hur det tidigare starka brittiska Labourpartiet förstört sig självt med yttervänsterledaren Jeremy Corbyn. Något åt det hållet skulle också de svenska Socialdemokraternas och LO:s vänsterflyglar kunna åstadkomma – med linjen att likna Vänsterpartiet, slå sönder IF Metalls industriavtal och blockera försök att som fortsättning på Ingvar Carlssons och Göran Perssons politik samverka mer åt det liberala hållet.
Det är lättsinnigt att i andra partier låta skadeglädjen blockera eftertanken när socialdemokratiska partier på så sätt förstör sig själva inifrån. Vad det kan lämna fältet mer fritt för är både ytterhögerns och yttervänsterns populism. Sådant kan på många sätt slå hårt mot det öppna samhället och mot marknadsekonomins förmåga att bära upp ett samhälle med social välfärd, bra skolor och måttliga ekonomiska klyftor.
Det är också tänkvärt att frihandelsfienderna, både i kontinentaleuropeisk vänster och bland Sandersanhängare i USA, drivit delar av Trumps dagordning. De kan nu begrunda följderna, som verkligen inte blir arbetarvänliga eller frihetsfrämjande.