Det är i sin ordning. Så bör demokrati fungera. Men det är lätt, särskilt i valtider, att stirra sig blind på striden och missa de stora linjerna.
Ändå är det just dessa linjer som är huvudpoängen i den ekonomiska vårpropositionen som finansministern presenterade i dag.
På övergripande plan mår svensk ekonomi bra. Den fortsätter växa, om än sannolikt i lägre takt under de kommande åren än vad regeringen väljer att tro. De disponibla inkomsterna stiger från en redan hög nivå. Sysselsättningen är i EU-topp – högt över 80 procent för dem mellan 20 och 64 år.
Utanförskapet, mätt som andel svenskar som försörjs av bidrag och andra ersättningar, är det lägsta sedan Statistiska centralbyrån började mäta detta 1990. Flyktingar får jobb allt snabbare. Statsskulden fortsätter minska.
De här sakerna behöver nämnas oftare. Inte för att berömma denna regering, den har del i framgången men en begränsad sådan. Utvecklingen har funnits länge. Byggstenarna för Sveriges framgångar har lagts under 30 år av olika regeringar och riksdagar.
Samtidigt är det viktigt att se de faktorer som har betytt mest och som kommer att betyda mest för lösningar av de problem som Sverige har framför sig.
För att få människor med de lägsta kunskaperna och färdigheterna in på arbetsmarknaden kan det på sina håll behövas lägre lönekostnader och starkare drivkrafter för jobb – mål som för övrigt kan strida mot varandra. Men det som driver sysselsättningen mest även i den gruppen är stark arbetsmarknad som helhet. Det hänger samman med ett bra utbildningssystem, goda förutsättningar för företagen att växa och anställa, sunda skattevillkor för investeringar och arbete, väl fungerande transporter och infrastruktur i övrigt.
Här finns det problem. Efter många år av mörker visar skolan små tecken på tillfrisknande. Men det tar lång tid att vända utvecklingen med sjunkande kunskapsnivåer och skolavhopp.
Bristen på arbetskraft i stora delar av arbetsmarknaden är djupt bekymmersam. Det gäller inte minst högkvalificerade arbetsuppgifter. Många politiker debatterar enkla jobb men få talar om vikten att behålla svåra jobb i detta kunskapsland.
Bostadsbyggandet tycks ha nått sin topp och minskar nu. De som drabbas hårdast av bostadsbristen är personer som har svårast att hävda sig på bostadsmarknaden – arbetslösa, låginkomsttagare, nyanlända utan tillräckliga kontaktytor. Segregationen förvärras. Den gängse lärdomen om flyttkedjor räcker inte för att frigöra tillräckligt många billiga bostäder för de resurssvagaste. Här behövs nya idéer för en social bostadspolitik som inte upprepar gamla misstag.
Skattesystemet har nu så många kryphål och undantag att en ny skattereform behövs.
I alla dessa frågor petar såväl regering som borgerlig opposition mest i marginalerna. En andra mandatperiod passerar utan större grepp i någon av frågorna ovan, skolan möjligen undantagen. Samtidigt som det inte är frågan om nästa internationellt framdrivna ekonomiska kris kommer, utan när.
Blockpolitik utan blockmajoritet i riksdagen förlamar politiken. Där finns nyckeln.