Efter ytterligare åtta år beräknas ökningen jämfört med 2017 vara uppe i 55 procent. Mot den bakgrunden bör man bedöma det Stefan Löfven sade i Visby på torsdagen.
Främst äldreomsorg, men även sjukvård, får mer att göra. Oförändrad standard och teknik i sjukvården skulle betyda utökad vårdpersonal med cirka 3 800 heltider per år, tio år i rad, enligt en beräkning finansminister Magdalena Andersson redovisade nyligen. De 3 500 fler sjukvårdsanställda per år som S på torsdagen viftade med som vallöfte i torsdagens DN Debatt är alltså inget märkligt. Inget parti som får regeringsansvar kan undvika följderna av att de äldres andel i befolkningen ökar behovet av mer arbetskraft i vårdyrken, och lyfter kostnadsnivån i kommun- och landstingssektorn.
Skattesystemet påverkas då på tre sätt. Staten behöver bidra mer för att undvika att kommunskatteuttaget stegrar skatten på arbete. Det blir ännu viktigare att skattesystemet bättre stimulerar arbete och på så sätt underlättar vårdens personalförsörjning – och stärker näringslivsdelen av ekonomin så att mer skatteinkomster blir tillgängliga. Det tredje är att de skatter som inte belastar arbete behöver hållas tillräckligt höga för att klara utgiftsbehoven. Såväl äldrevård som militärt försvar och annan säkerhet, blir markant dyrare.
En del det talas om i valrörelsen är därmed ohållbart. Det är inte läge för skattesänkningar i största allmänhet, utan att andra skatter samtidigt höjs och riktas bättre för miljö och arbete. Det pågår etttävlande mellan inte minst S och M om mångmiljardbelopp till skattesänkningar som inte stimulerar att det arbetas mer. Myten om en "pensionärsskatt", som påståtts vara hårdare än skattebördan på löntagares och företagares arbete, orsakar en felprioritering – och den går inte bara ut över välfärd och samhällsekonomi i stort. Äldrevårdens utbyggnad och möjlighet att rekrytera arbetskraft är det verkliga välfärdsbekymret för äldre och deras anhöriga. Det är missriktat med förslag som gör skillnaden i skattebörda ännu större mellan arbetsinkomst och lägre beskattad pensionsinkomst.
Annat som sägs i valrörelsen har desto bättre grund. Att höja avgiften till det allmänna pensionssystemet till den nivå som från början avsågs vid den stora pensionsreformen är prov på långsiktigttänkande. Det rättar till ett ganska stort misstag, som gjordes på 1990-talet under intryck av den tidens ekonomiska svårigheter. Här på ledarsidan har upprepade gånger just det föreslagits som på torsdagen fanns med i budskapet vid statsministerns framträdande i Visby. Pensionsavgiften ska vara 18,5 procent på arbetsinkomsten, utan den nedsättning som gjort att den endast är 17,21 procent.
Det som betalas ut i allmän pension bestäms av det som betalats in och förräntats. Om de yrkesaktiva i stället tar ut en del av den tänkta premien som lönfinns mindre att få ut i pension, eftersom man haft de pengarna för att konsumera. Det är detta som i dag kommer surt efter i form av lägre pensioner. Man bör dock minnas att det var de på LO- och S-sidan som– när pensionsreformen skulle klubbas– begärde att man skulle sikta lägre med den framtida pensionsnivån. De trodde sig då stå inför en längre period med svag tillväxt och obetydliga reallöneökningar. De var rädda för de påfrestningar på facket som kunde vållas om pensionsavgiften gav fack och arbetsgivare mindre utrymme att göra upp om.
Sedan åtskilliga år står det klart att reallöneutvecklingen efter 2000 blev starkare och att medellivslängden ökat mer än som förutsågs. Det är då rätt att ta mer av löneutrymmet till de personliga pensionskontona, för att förbättra framtida årliga pensioner. Likaså att prioritera resurser till äldres vård, hellre än att sprida de pengarna till privat konsumtion hos de yngre, ännu friska, pensionärerna.