Men om avancerade företag utvecklas och stannar i Sverige avgörs i första hand av näringslivsklimatet. Arbetsmarknad, kostnadsnivå, teknisk nivå och skattesystem betyder långt mer än vilka som är bolagsägare.
AB Volvos näst största ägare är plötsligt inte Christer Gardells Cevian utan Geely, det kinesiska företag som med framgång driver Volvo Cars, alltså personbilstillverkningen. Även för Volvo CE, och därmed för Sörmland, blir detta en betydelsefull sak, på gott eller på ont.
Christer Gardell som i åratal agiterat för att AB Volvo skulle styckas, och Volvo CE i Eskilstuna slås ihop med en konkurrent, har nu i stället tagit hem vinst – på att göra hela AB Volvo Kinaägt i sådan utsträckning att affärspress genast började kannstöpa om att den kinesiska delägaren kan lägga bud på hela koncernen.
Gardell gjorde i slutändan en god affär, den relativt stora risken gav avkastning. Men det berodde på att ledningen för Volvo genom tålmodigt industriellt slit stärkte företaget, övervann svårigheterna efter krisen 2008-10 och förbättrade företagets tekniska och marknadsmässiga ställning. Detta uppnåddes genom att man inte lyssnade på de Gardellska ropen om att stycka och sälja, utan behöll entreprenadmaskinerna i CE, även om mindre centrala verksamheter avyttrades. Slutbetyget för Gardells insats måste bli att fastän det slags bolag han leder ibland annars gör nytta med att sätta fart på stagnerade företag så har inhoppet i AB Volvo inte varit av godo.
Utökat samarbete, eller sammanslagning, mellan AB Volvo och Volvo Cars kan ha flera slags följder. En kan vara mer export till Kina och mer försörjning med insatsdelar därifrån. Tanken på samordningsvinster måste ju ha legat bakom Geelys aktieköp, som tycks ha gjorts utan att den största ägargruppen Industrivärden och Handelsbankssfären ens kontaktades.
Mer centralt är att Industrivärden, som länge svarat för den industriella kontinuiteten och den faktiska kontrollen har cirka 23 procent av röststyrkan på bolagsstämma, vartill kommer cirka fem procent för närstående Handelsbanken. Sedan 15,6 procent köpts av det kinesiska bolaget är realiteten att avgörande poster ägs av ett antal pensions- och aktiefonder samt andra kapitalförvaltare som saknar långsiktiga industriella mål och ägaransvar. Mer än 18 procent finns hos svenska fondförvaltare, fem procent hos Norges Bank och 32 procent är spridda på mängder av små ägare.
Det kan börja spekuleras i att köpa på sig aktier i hopp om att sälja vidare med vinst till Kina. Handelsbankssfären och andra svenska ägare måste ta ställning till hur de ska stärka sin ägarandel för att behålla starkt inflytande över den fortsatta utvecklingen.
Kina är inget Ryssland, inte heller ett Iran. Det finns ett tekniskt allt mer avancerat näringsliv, en på flera sätt utvecklad marknadsekonomi, och en ökande vana att driva företag ihop med intressen i andra länder. I en del fall har det tämligen begränsad betydelse i vilka länder ägandet ligger. Geely har skaffat sig gott rykte som ägare av Volvos personbilstillverkning.
Det man också behöver tänka på är att den privata industrisektorn i Kina till stora delar har beroende eller dolda ägarband till det politiska styret på provinsnivå, där det finns makt och ambitioner att inverka på var investeringar görs och produktion sker. Vidare är alla kinesiska företag, oavsett formell ägarstatus, föremål för det statsbärande partiets maktutövning. De finansiella förhållandena i Kina kännetecknas av dunkel snarare än av öppenhet och transparens.
Såväl för anställda som för övriga aktieägare skapar detta oklarheter – som det inte bör tas lätt på ifall det handlar om att dela ägarskap eller ha andra djupgående samarbeten.