Nollvisionen har gett resultat. 1997 var antalet trafikoffer cirka 500 och förra året omkom 270 personer i trafiken. En nystart av nollvisionen ska göras eftersom förbättringen av trafiksäkerheten har planat ut.
Förmodligen var det nollvisionen i trafiken som inspirerade alliansregeringen att lägga fram ett förslag om en annan nollvision. 2008 beslutade riksdagen att det skulle finnas även en nollvision mot självmord. Det året tog 1467 personer sina liv – tre gånger fler än dödsoffren i trafiken elva år tidigare.
Nollvisionen mot självmord är en pappersprodukt utan värde. Däremot är det en vällovlig ambition av samhället att ge hjälp, stöd och vård till de personer som mår psykiskt dåligt. Att på det sättet förhindra personer som umgås med planer på att avsluta sina liv är en vinst för de enskilda och en vinst för samhället.
Utifrån ett statistiskt perspektiv kan arbetet inte sägas ha varit särskilt lyckosamt. Förra året begick enligt Karolinska Institutets nationella centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa 1554 personer självmord. Nyligen presenterade SVT Nyheter uppgiften att mer än 400 personer varje år – förra året 409 – som sökt hjälp inom psykiatrin själva ändar sina liv.
Varje gång detta händer ska det anmälas till Inspektionen för vård och omsorg, som utreder omständigheterna. Av utredningarna framgår att det i många fall brister i kommunikationen mellan vårdavdelningar, att tillsynen av patienter inte varit tillräckligt bra eller att vården inte riktigt uppfattat att patienten är självmordsbenägen.
Dessa brister måste man inom landstingen försöka åtgärda, vilket förstås är lättare sagt än gjort. Precis som i all annan vård och omsorg dras psykiatrin med resursproblem. Det är svårt att rekrytera personal, vilket medför färre vårdplatser och längre köer.
Psykiatrin dras med ett annat problem också; ett problem som är av allmänt och övergripande slag. Att ha psykiska problem betraktas inte med samma allvar och förståelse som att dras med fysiska besvär. Det är betydligt mer och svårare arbete att exempelvis bota eller häva en djup depression än att gipsa ett brutet ben – för att hårdra skillnaden i den vård som krävs. Kanske är den skillnaden också en delförklaring till varför psykiatri inte är det mest attraktiva karriärvalet för läkare.
Precis som i all annan vård måste prioriteringar göras. Psykiatriker kan vittna om att drog- eller alkoholgrundade psykoser tar tid från patienter som har andra akuta, men kanske mer svårfångade, psykiska problem.
Även om inte mycket har hänt när det gäller antalet självmord under den senaste tioårsperioden, så har antalet över tid sjunkit i alla åldrar utom i åldersgruppen 15-24 år. Konklusionen av detta bör bli att mer bör satsas på barn- och ungdomspsykiatri.
Att dessutom 70 procent av självmorden begås av män tyder på att särskilt intresse bör riktas mot män med problem – för att dels rätt kunna bedöma risken för självmord, dels sätta in adekvat behandling.
Ola Theander har varit chefredaktör för Nynäshamns-Posten, Hudiksvalls Tidning och Norra Västerbotten.