Sverige, Danmark och Norge har flygbolaget SAS, en gång ett prestigeobjekt men sedan länge ett sorgebarn. Danmark ville inte sälja, men inte heller köpa ut Sverige och Norge. SAS har slukat ägartillskott, men inte blivit i skick att kunna säljas med framgång. Lägga ned eller sälja med låg köpeskilling kan bli enda alternativen. SAS är ingen nödvändig samhällsfunktion, och kan inte jämföras med postservicen.
Om det i ett sådant ”delat” statsbolag krisar mer i verksamheten i det ena landet, så duger det inte att det landet motsätter sig rationaliseringar och låter merparten av förlusterna betalas av andra landet. Förlusterna i Postnord har mest uppstått i Danmark, sedan 2013.
Sverige äger 60 procent och Danmark 40, men i styrelsen delar man 50-50. Större grepp kräver att båda parterna är med på noterna. Det kan ju se ut som ett läge där danska staten och danska fack kan frestas att bromsa nödvändiga uppsägningar och omorganisationer, och skicka 60 procent av förlusten till Sverige.
Det allmänna samarbetsklimatet mellan Köpenhamn och Stockholm har gått från ansträngt till värre. Den irriterande långa tid det tog att förenkla gränskontroller och tågtrafik vid Öresund är ett av tecknen på hur det är ställt. Man bör ändå kunna utgå från att Danmarks regering inser att ett företagsekonomiskt problem som blivit värst på dansk marknad måste angripas med åtgärder i Danmark.
Är hela tanken att ha ett statsbolag ihop mellan två länder i grunden fel? Är det ofrånkomligt att intressepolitik då väger tyngre än effektivitet i vissa lägen? Självklart är det knappast. Det har fungerat bättre med TeliaSonera, medan ett tidigare projekt med Telia och Telenor stjälptes redan innan start. Hopslagningen till Postnord, handlagd av Maud Olofsson (C), var inte så politiskt kontroversiell då den gjordes 2008-09. Den sågs snarare som ett offensivt grepp inför utmaningen från e-posttrafiken.
Jämförelser med Vattenfall är en förvillelse, bortsett från det ytliga att utlandssatsning efter en del år följs av förluster. Fast tal om Vattenfall kan ju vara taktik för att avleda uppmärksamhet och skylla på annat parti. Det var väl ingen händelse att glosan ”Maud-avtal” raskt skickades ut på vandring från Mikael Dambergs (S) näringsdepartement till Dagens Nyheter.
Postnord har dock ingen av de egenskaper som borde ha varit skäl att från början låta bli Vattenfalls väldiga fossilsatsningar i Tyskland, Danmark, Polen och Holland. Sista steget där togs Maud Olofsson (C) som näringsminister, men det hon lät fortsätta hade påbörjats på Göran Perssons (S) tid, med stöd från fler håll. Vattenfall gjordes till redskap för Tysklands skengröna brunkolspolitik, och fick senare en stjärnsmäll av stora prisrörelser som ändrade lönsamhetsrelationen mellan olika fossila energislag.
Postnord är inte en så fundamentalt missriktad gränsöverskridande storsatsning som Vattenfall. Men teknikutvecklingen, som minskar antalet brev och ökar antalet postorderpaket, kommer med säkerhet att framtvinga fler omorganisationer av postservicen. Inte bara i Danmark, utan även i Sverige.