Det är också ett aktuellt problem. I en rad yrken är det nu hård konkurrens om arbetskraft, luckor i viktiga funktioner och svårigheter att snabbt hitta och skola in medarbetare med rätt kompetens och erfarenhet. Detta gäller här och där i näringslivet, och även en del funktioner i sjukvården.
Dessutom finns en del yrkesgrupper som med åren fått en lönenivå eller lönestruktur som försvårar en god personalförsörjning .Så är det med både skollärare och poliser.
Sådana situationer behöver, i likhet med rekyteringssvårigheter i bristyrken, hanteras utan att bli en del av en allmän nivåhöjning eller löneinflation, som höjer alla men lämnar lönerelationerna tämligen opåverkade.
Det är en besvärlig balansgång, inte minst för arbetsgivare och fack i kommunal och statlig sektor, där åtgärder för att klara rekrytering blir mycket synliga i offentlighetens ljus.
Allt bör dessutom göras så att man använder, men inte överutnyttjar, flexibiliteten i ordningen att med utlandet konkurrerande industri sätter ett märke, som blir normgivande i andra sektorer. Det går att flytta upp individer eller vissa yrkesgrupper där det är svårt att rekrytera. Men det kan inte bli fråga om omflyttningar av hela sektorer eller näringsgrenar. Allmän löneinflation är en risk som inte bör tas. Samtidigt behöver en del lönerelationer ändras för att arbetslöshet ska kunna hållas nere och viktiga samhälls- och näringslivsfunktioner bemanna
Man kan inte utgå från att sjunkande krona med automatik återställer konkurrenskraften, så att det går an att träffa höga avtal över breda sektorer och låta höjda löner gröpas ur av mer inflation. Ekonomisk politik i andra länder samt valutaflöden vid omplaceringar av värdepapper orsakar växelkursrörelser. Det är inte alls säkert att en ökad allmän löneökningstakt i Sverige uppvägs av fallande kronkurs.
Går det mot den bakgrunden ändå att försvara enstaka kommuners extrapengar till riktade lönepåslag för vissa nyckelgrupper – något som i Sörmland är aktuellt i Katrineholm?
Ja, det största beloppet handlar där om sjuksköterskor i kommunal äldrevård. De är en nyckelgrupp som mycket av vårdkvaliteten hänger på, och som är viktig för att undvika onödiga sjukhusinläggningar. Kommunen måste, om konkurrensen om sköterskorna är stor, få värna sin förmåga till rekrytering och inte hamna i ett akut läge med vakanser. Beloppets storlek vid kommande lönerevision är det svårt att utifrån ha en mening om. Men i princip måste detta slags åtgärder vara förenliga med en ansvarsfull lönebildning, så länge det inte blir mer allmänt och får avtalen och deras fredsplikt att upplösas.
Två exempel på riksnivå är lärare och poliser. För lärarna hade avtalsparterna under många år låst en lönestruktur som skadade hela skolan och saboterade skolreformer där uppryckning av lärarutbildningen var central. Med förstelärartjänsterna och de senare differentierade påslagen har staten genom riksdagens budgetmakt tagit ett krafttag för att dra isär lönestrukturen och öka möjligheterna att rekrytera lärare. Detta går att göra, men bara på enstaka områden där behovet är stort.
Polisen är ett annat problem, lönenivån och möjligheterna till löneutveckling är inte tillräckliga för att fylla utbildningen med tillräckligt bra sökande och inte heller för att behålla kvalificerad personal så som skulle behövas. Liberalerna vill få detta åtgärdat med riksdagsbeslut om extrapengar i vårbudgeten. Som läget är för polisen kan och bör man göra ett sådant undantag, Men det måste vara just undantag, och det ska inte bli vanligt att riksdagen möblerar om i relativlönerna.