Förutom att svara på frågor om valresultat och skandaler, styrde han in samtalet på politikens, och politikers, villkor.
Man behöver inte vara miljöpartist för att inse att han har flera poänger och att de hänger ihop.
För det första förklarar Fridolin att skälet till att vara politiker är att kämpa för det man tror på. I tider när en stor del av det offentliga samtalet handlar om spel, vilken partiledare som är populärast och vem som vann debatten, är det lätt att glömma att grunden i det politiska uppdraget är att föra landet, landstinget, regionen eller kommunen i en viss riktning, och att segrar inte enbart mäts i valresultat, utan i vad man har uppnått sakpolitiskt.
För det andra blir priset för att sitta i en regering och göra kompromisser allt högre, framför allt för mindre partier. Om utvecklingen fortsätter kommer det att bli svårare att sluta överenskommelser, eftersom varje kompromiss innebär att man som parti och politiker måste ge och ta.
För det tredje, och här kommer en del av lösningen på de två första, skulle Sverige må bra av att fler människor någon gång hade ett politiskt uppdrag. Inte bara för att det ur demokratisk synvinkel är en fördel om fler är med på banan, utan för att den som har försökt att få ihop en budget tillsammans med andra, med olika prioriteringar och vallöften i bagaget, får ökad förståelse för hur det är att göra svåra avvägningar, samtidigt som skattemedlen är begränsade.
Tyvärr går utvecklingen i rakt motsatt riktning. I början av 1950-talet, när antalet kommuner var betydligt fler än i dag, var cirka 200 000kommunalt förtroendevalda. 1980, när kommunantalet hade reducerats, var det 70 000.
Under förra mandatperioden var siffran nere på knappt 37 000, vilket är en minskning med över tusen personer på bara fyra år, och samma tendens syns i landstingen.
Något som däremot ökar är hoten. Brottsförebyggande Rådets rapport från i fjol visar att andelen förtroendevalda som uppger att de har utsatts för trakasserier, hot och/eller våld steg från 20 till 25 procent mellan 2012 och 2016, och bland riksdagsledamöter var det så många som två tredjedelar som hade utsatts.
Den vanligaste förövaren uppfattas vara en man på 45 till 64 år, ofta en förargad medborgare eller rättshaverist. Det kan exempelvis handla om att någon är förbannad över en förändring, som nedläggningen av en skola eller ett sjukhus, vilket man har all rätt att vara.
Men det ger ingen lov att hota eller misshandla de politiker som i allmänna val, i demokratisk anda, har röstats fram för att vara medborgarnas förlängda armar. Personer som mycket väl kan ha tvingats till svåra avvägningar, där olika mål har stått mot varandra, samtidigt som budgeten känts som minst en storlek för liten.
Det dilemmat förstår människor som, med Fridolins ord, har gjort sin ”demokratiska värnplikt”.