Bilden späddes på av Ulf Kristersson (M), som i en intervju i augusti med Financial Times jämförde skottlossningar och bilbränder med finanskrisen på 1990-talet. Han sa även att svenskarna har förlorat förtroendet för staten, att vi har en kris för politikens förmåga att lösa problem och att vi betalar priset för 20 års misslyckad integrationspolitik.
Han framförde inte att dagens sysselsättningsgrad är den högsta som uppmätts under hela 2000-talet och att Sverige har bättre sysselsättning bland utrikes födda än genomsnittet i EU. Eller att förtroendet för riksdagen och regeringen har gått upp och ner över tid, och att det just nu är fler som har förtroende för dessa än som inte har det. Samma sak med andra samhällsfunktioner, som polisen, skolan, sjukvården och medierna.
Det finns alltså ingenting som tyder på att gemene man misstror vare sig politiken eller institutionerna. Inte heller att integrationen fungerar sämre här än på andra håll eller att politikerna skulle ha tappat sin förmåga att hantera problem.
Däremot används svartmålningen av Sverige i en del länder med syfte att föra fram och legitimera rasistiska budskap. För om Sverige, som tagit emot många utomeuropeiska invandrare skildras i dålig dager, kan Sverige användas som avskräckande exempel på ett öppet, liberalt samhälle.
Om Sverige däremot beskrivs som ett land där invandrare jobbar i högre utsträckning än i andra EU-länder, reallöneutvecklingen sedan slutet av 1990-talet varit rekordhög, folk har rätt braförtroende för olika institutioner, och antalet mord var betydligt fler per miljon invånare i början av 1990-talet än i början av 2010-talet, blir landet inte lika användbart.
Tyvärr stannar inte den negativa beskrivningen utanför landets gränser. I stället för att berätta om de starka statsfinanserna, goda sysselsättningen och höga förtroendet, och bidra till att skapa optimism och framtidstro, använder sig svenska politiker av mörka ord som kris och kollaps.
Den sortens retorik, som är svår att hitta bäring för i statistiken, borde förtroendevalda som har en uppriktig vilja att stilla människors oro låta bli. Det finns ingen motsättning mellan att någonting har blivit bättre och att det fortfarande finns problem som måste tas på allvar.
Däremot visar den positiva utvecklingen att det svenska samhället inte är på väg mot systemkollaps. De domedagsprofeter som inte håller med får gärna svara på följande fråga: På vilket sätt var Sverige ett bättre land för 30 år sedan?