Hur bör regeringen då vara sammansatt, och hur bör den få underlag för sina förslag i riksdagen? Ett gemensamt svar på detta är inte att vänta från de fyra partierna som satt i Reinfeldtregeringen. Oenigheten är, som det nu verkar, alltför djupgående för att något meningsfullt ska kunna sägas i förväg.
Att det är på det sättet kommer ju inte plötsligt. Det har avtecknat sig ända sedan början av 2017. Det har talats om att man mellan de fyra partierna nu skulle förhandla sig fram till en gemensam formel i denna aspekt på regeringsfrågan. Ekot i Sveriges Radio hade i förrgår lördagsintervju med Liberalernas partiordförande Jan Björklund. Ekot utgick då från hur de uppfattat centerordföranden Annie Lööfs önskan, att ett sådant ”besked” behövde ges.
Det behövs inte, svarade Jan Björklund. Det besked de fyra partierna kan ge gäller situationen där de liksom i valet 2010 skulle utgöra det största blocket i kammaren. Då bör de fyra bilda en ny fyrpartiregering.
Skulle nuvarande regering plus Vänsterpartiet få fler mandat än de fyra från Reinfeldt-alliansen behöver man sätta sig ned och resonera över blockgränsen, sade Jan Björklund i lördagsintervjun. Hans besked är att Liberalerna inte kan tänka sig att delta i en regering som blir beroende av att köpslå med ytterhögern i SD. Motsvarande besked har Annie Lööf (C) också gett.
Dessutom anser Jan Björklund att en fortsättning på Socialdemokraternas och Miljöpartiets budgetsamverkan med Västerpartiet är något han inte vill medverka till. Bakgrunden där är att det i andra borgerliga partiledningar efter 2014 fanns en inställning att Socialdemokraterna lika gärna kunde få fördjupa sina problem genom att belasta sig med V-samverkan. Att Jan Björklund inte uppskattade det resonemanget är ingen nyhet.
Efter dryga tre år av den här mandatperioden kan det i vart fall konstateras att oviljan att få fler stora frågor lösta över blockgränsen, i utredningar eller i riksdagsutskotten, har funnits både på socialistiskt och på borgerligt håll. Inverkan på politikens effektivitet och handlingskraft har också varit klart negativ.
Problemets kärna är och förblir att när ett radikaliserat ytterkantsparti kan fälla varje regering, och fälla dess förslag så snart det blir en blockskiljande fråga, kan det sluta med stor skada ifall man inte övervinner oviljan att på allvar hantera såväl regeringsfråga som annan samverkan över den tidigare blockgränsen.
Ulf Kristersson (M), som blivit ny partiordförande, har försökt göra cirkeln kvadratisk med att samtidigt bestämt fastslå, dels att han inte vill förhandla med SD, dels att han vill bilda en fyrpartiregering i ett läge där en sådan regering skulle behöva SD:s aktiva stöd i varenda fråga där de rödgröna har annan mening. Med hur bestämda tonfall detta än upprepas så är det ändå verklighetsfrämmande. Om en regering som försökte något sådant ens skulle kunna tillträda skulle den med säkerhet bli fälld på så sätt att Socialdemokraterna skulle vinna en del mycket avgörande voteringar genom SD:s röstnedläggningar.
Det är ganska givet att såväl Annie Lööf (C) som Jan Björklund (L) inser att de båda leden i Ulf Kristerssons formelspråk helt enkelt inte går ihop – och att de vill akta sig för att bli insläpade i det spel på ytterflygeln som ett försök till sådan ministärbildning i realiteten skulle dra med sig.
Det gör de rätt i.
Viktigt att diskutera mer är de vägval i sakfrågor som kan väntas avgöra nästa regerings dagordning – och därmed även dess sammansättning.