Inte ens ett stort, mäktigt land som USA får bättre säkerhet eller ekonomi genom att slå sönder världshandelns spelregler och vanvårda allianser med andra demokratier. Den politiska riktning Donald Trump företräder poserar som ”nationalistisk”. Men vad den ställer till med om den får hållas är att undergräva USA:s och andra länders ekonomi, klimat, inre sociala förhållanden och säkerhetspolitiska trygghet.
Denna form av höger är en internationell företeelse. Den finns som radikalt antiliberala partier, även regeringspartier, i Europa, och som auktoritära regimer i exempelvis Ryssland och Ungern. För Sverige har detta snabbt utvecklats till ett svårt hot, i klass med kommunismen under tidigare årtionden.
Behovet av internationell samverkan, för klimatet och mot rövarregimer, har vuxit ännu mer på senare år. Men antiliberal höger, i land efter land, är i stället inriktad på att slå sönder eller försvaga tre viktiga slag av samarbete med avgörande betydelse för Sveriges säkerhet och levnadsförhållanden: EU, klimatavtalet från Paris samt frihandeln.
En spiral av handelshinder, där stora länder använder råstyrka i stället för att följa gemensamma spelregler, skulle vara särskilt farlig för länder som Sverige med en exportindustri som arbetar mot hela världsmarknaden. Det skulle också bli mycket större risk för internationell ekonomisk kris, där gemensam handling i klimatfrågor blir ännu svårare och demokratier hotas av extremiströrelser.
Ett av Sveriges viktigaste skydd mot sådant sönderfall är EU, som möjliggör gemensamt uppträdande för att begränsa skadorna av Trumps och andra nationalisters dragning mot internationell anarki. Det är då så mycket allvarligare när den antiliberala högern, inklusive SD, är ute efter att lamslå EU. Ett brittiskt utträde har drivits från höger, och en del ”nationalkonservativa” eller rent auktoritära regeringar i medlemsstater kan blockera beslutsvägarna.
De allra flesta högerradikala eller nationalkonservativa partier motsätter sig mycket av klimatpolitiken – SD i Sverige röstade också nej till Parisavtalet. Även här är dessa rörelser ett säkerhetshot. Sociala och ekonomiska följder av fortskridande klimatrubbningar skulle bli stora och globala, och slå hårt även mot länder som inledningsvis inte blir lika hårt direkt drabbade.
Inrikes blir det som vill framstå som nationalism också till skada för det egna landet. Förre presidenten i USA, Bill Clinton, pekade förra året på hur dessa partier, som påstår sig slå vakt om nationalstaten, i själva verket utgör ”en övernationell rörelse för att runt om i världen institutionalisera en separatism och splittring inom nationsgränserna”.
Denna nationalism sätter i system att avgränsa de invånare som de vill räkna till det egna samhället från andra som ställs utanför. Ur en sådan demokratiernas identitetskris, med extremism och populism, följer att handling i världens stora frågor, som klimatfrågan, försvåras eller förhindras.
Mot detta ska demokratins, rättsstatens och det öppna samhällets försvarare hålla samman. De borde inte söka makt genom att lita till den antiliberala ytterlighetens tillfälliga, bedrägliga stöd.