Däremot anges detta mål: "Omfattande regelförenklingar för att förenkla och förkorta planprocessen och därmed göra byggandet snabbare och billigare." En del gäller landsbygden – annat mer möjlighet för de som vill bygga att driva på planprocessen. Det ska visst också bli bättre ordning på floran av riksintressen som diverse instanser utan samordning strött ut över kartan så att det blivit konflikter med bostadsförsörjningen.
Detta kan nog stöta diverse lättstötta myndigheter och organisationer. Men onekligen ökas ambitionerna på ett område där det hänt rätt lite med plan- och byggkrånglet under tolv år med två regeringar och fyra bostadsministrar – två från KD och två från MP.
En annan viktig sak för snabbare, billigare byggande syns inte i programmet – ett mer industriellt byggande, där likadana hus byggs i olika kommuner, med längre serier och många arbetsmoment i husfabriker. Men där ligger det allra mesta av avgörandet hos kommunerna och hos beställare och byggare i bostadssektorn. Varierande kommunala krav, och planer som försvårar användning av samma hus som i andra städer, är ett större hinder än statliga byggnormer. En del av dessa normer kan dock behöva förenklas av ett annat skäl, att möjliggöra enklare lägenheter med en hyra överkomlig för den med ganska låg inkomst.
När det gäller hyresnivåer ser 73-punktsprogrammet ut på ett sätt, men rader av yviga uttalanden sprider bilden att något helt annat står i programmet. Ordet "marknadshyror" leder tanken till att ägarna av hyreshus fritt kan höja ända tills det inte går att hyra ut – för att tillräckligt betalningskraftiga hushåll inte går att få tag på. Sådant kan man ju skrämma med.
Men i 73-punktsprogrammet är det – som redan i dag – skillnad på hus som byggs nya och sådana som står där sedan tidigare.
I nybyggnation är tanken att företaget som låter uppföra ett hyreshus får välja mellan två slags hyresbegränsning efter den inledande period med fri hyressättning som finns redan nu. Antingen hyresförhandling som på övriga marknaden, eller hyror enligt en tariff bestämd utifrån andra jämförbara nya hus. Det är knappast detta skrämselvisionen om "marknadshyror" syftar på.
Den gäller snarare de miljoner lägenheter som hyrs ut av kommunala eller privata företag. Där föreslås ett oberoende skiljedomsförfarande ifall fastighetsägare och hyresgästorganisation inte kan lösa en tvist om en hyreshöjning. Alltså något annat än att bolaget som äger huset höjer hyran efter behag.
Vidare ska det redas ut hur det är i en omdiskuterad fråga: Hur olika avspeglar hyror i olika städer de skillnader som finns mellan bostäder av olika kvalitet och i olika attraktiva lägen? Särskilt det sistnämnda – "lägesfaktorn" – ska en "kommission" till hösten 2020 vara klar med, och komma med kartläggning samt förslag till statliga åtgärder. Bakomliggande problem är att om den på senare år större hänsynen till bostäders kvalitet och läge har hållits tillbaka i en del städers kommunala bolag, kan det bli svårt att låna till och ta ut hyra för till exempel upprustningar av privata hus i goda lägen. Följden kan bli att hyresrätt blir bostadsrätt – en på många sätt utmärkt boendeform, med de boendes självförvaltning. Men den ska ju inte drivas fram av att hyresgäster i sämre lägen får betala en hyra som framstår som omotiverat hög, i förhållande till mer attraktiva lägen.
Inte heller denna kommission har något att göra med det slags "marknadshyra" som det talas om med stort darr på stämbanden.
Ska det vara i denna fråga som Vänsterpartiet lovar att försöka få undertecknare från KD, för ett kunna väcka misstroendevotum, och sedan få röster från både SD och M för att fälla hela regeringen? Nej, även om det sägs så verkar det ju helt osannolikt.