Ska sådant som gått fel upptäckas och kunna rättas till i tid behövs betygsättning och nationella prov. När grundskolans och gymnasiernas prestationer försämrades, efter kommunaliseringen (S) i slutet av 80-talet och de ändringar som kom till under Beatrice Ask (M) 1991-94, dröjde det innan lägets allvar uppfattades så väl och av så många att både politiken och skolvärlden reagerade.
En viktig förklaring var att de nationella proven hade blivit för få och gjordes för sent för att allvarliga misslyckanden skulle hinna rättas till innan grundskoleåren tog slut. Skolan hade i hög grad blivit skyddad från väljarnas och de folkvaldas insyn i vad som egentligen presterades. Detta fick allvarliga följder. Det blev svårare för de lärare, eller de föräldrar, eller de politiskt förtroendevalda i kommunerna som insåg att det gick dåligt att få bred uppslutning kring verklighetsbilden och reformbehovet.
När kursen till sist lades om, i huvudsak efter 2006, handlade det inte bara om läroplaner och lärarutbildning. Viktigt var också att nationella prov blev fler och bidrog till att sprida information om vad som gick bra eller dåligt – något som starkt bidrog till krisinsikt. Det fanns dock ett aktivt motstånd mot nationella prov, delvis i ett missriktat fackligt försök att hindra inblick i vad skolan uträttade.
Sett mot den bakgrunden är det inte en obetydlig fråga att bortåt hälften av de nationella proven på gymnasiet avskaffas från 2018, enligt ett regeringsbeslut som verkställer delar av innehållet i en utredning beställd efter regeringsskiftet 2014.
Visserligen blir de allra viktigaste proven kvar, de som ges i sista kursen på respektive linje, i ämnena svenska, matematik och engelska. Där är betydelsen störst för rättvisande slutbetyg som avgör intagning i annan utbildning.
När detta presenterades i SVT:s Rapport gjordes det på ett synnerligen ensidigt sätt, som passade bra ihop med försöken att dölja skolans prestationer. Argumentet var att det var så arbetsamt och stressande med nationella prov. Att proven kan utvecklas så att de till större del görs med dator och framför allt rättas med dator är arbetsbesparande och knappast kontroversiellt.
Den utredning regeringen nu följt vad gäller gymnasiet hade dock fler och mer långtgående förslag: De nationella prov avskaffas som kan avslöja om skolor inte lyckas i läsning och räkning i årskurs 3. Proven i natur- och samhällsämnen i årskurs 9 föreslås bli ersatta av bedömningsstöd som Skolverket ger för betygsättningen. Kvarvarande prov ska dessutom inte ha syftet att möjliggöra jämförelser mellan skolor och granskning av olika skolhuvudmän.
För kvalitetsmätningar av resultat som blir jämförbara över tid och visar trender föreslås experiment med att utforma ett annat slags utvärdering där elever stickprovsvis tas ut för att svara på frågor. Medan inskränkningarna av nationella prov avses ske snabbt och definitivt är utvecklingen av nya kvalitetsbedömningar något successivt som eventuellt blir verklighet. De förslagen avser främst grundskolans sista år, medan kontrollen av ämneskunskaper på gymnasienivån begränsas.
Helheten i utredningen pekade på en förnyad försvagning av insynen och kvalitetsmåtten för skolan. Detta skulle tillmötesgå dem i utbildningssektorn som vill slippa att elever och väljare kan bedöma vad en av samhällets viktigaste verksamheter egentligen duger till.
Typiskt är att tanken att vissa nationella prov på gymnasiet kunde avvaras enbart ledde till att prov togs bort, inte till att prov flyttades till andra gymnasieämnen av mycket stor vikt. Hur är det egentligen ställt med de kunskaper i exempelvis kemi eller historia som de som tar studenten har med sig ut i arbetslivet eller till universiteten? Det är kortsiktigt bekvämt att inte undersöka sådant. Men det kan straffa sig svårt på längre sikt.