Industriavtalet sätter "märket", som lönebildningen på resten av arbetsmarknaden i huvudsak anpassas efter.
På fredagen enades parterna i industrin igen, om ett avtal för minst två år, som kan förlängas i ett år till. "Märket" är 6,5 procent på tre år, och väntas betyda en i stort sett oförändrad löneökningstakt.
Hur det verkligen blir vet man först efteråt. Det finns en viss flexibilitet. Det går att flytta upp individer eller vissa yrkesgrupper där det är svårt att rekrytera. Men detta ger – om modellen ska hålla – inte utrymme för omflyttningar av hela sektorer eller näringsgrenar.
Jämfört med förra året, då det blev ettårsavtal, har angreppen mot industriavtalets normerande funktion varit mindre intensiva. IF Metall och de andra facken i industrin kunde förra året se hur andra gjorde sig beredda att försöka överträffa varje nivå industrin landade på. Antingen genom att öppet knäcka "märket" eller genom att överutnyttja den metodik med sifferlösa avtal som blivit vanlig, särskilt i en del tjänstemannasektorer. Målet för en rad andra fack var i realiteten att exportindustrins arbetare och tjänstemän skulle få sänkta relativlöner medan andra sektorer lyftes mer. I spetsen för detta gick de starkt manligt dominerade byggförbunden, och det sade en del om substansen i talet om att det var kvinnors löner de ville förbättra.
I efterhand kan konstateras att modellen höll även 2016. Till det bidrog ett resolut, gemensamt ingripande av ledningarna för LO och Svenskt Näringsliv. Medlingsinstitutet konstaterar i sin årsrapport både att "märket" verkligen blev normerande och att industrins konkurrenskraft inte undergrävdes. Det skedde en del ändringar av relativlöner. Sådana behövs även framöver. Skollärareoch poliser är yrken där avtalsparters tidigare agerande orsakat betydande rekryteringssvårigheter och skador i verksamheterna.
För 2017, men inte 2018-19 ingår i uppgörelsen att där det finns löner under 24000 kronor blir potten, som ska fördelas lokalt, något större. Detta kommer av ett krav från LO, men tillägget 2017 kan tänkas få störst betydelse på några håll inom helt andra avtalsområden. Att det skulle kunna rubba hela lönebildningsmodellen är inte alls troligt.
Sveriges resultat av ekonomisk politik och lönebildningsmodell det senaste årtiondet är verkligen värda att känna till – ochatt slå vakt om. Efter krisen 2008 har Sverige lyckats lyfta upp sysselsättningsgraden igen, och är bäst i EU vad gäller andelen i arbete i åldrarna 20-64 år.
Norge och Finland försämrade däremot sin sysselsättningsgrad jämfört med snittet för OECD-länderna med hela fyra procentenheter. Ännu värre gick det i Danmark, där den ekonomiska politiken grovt försummades av borgerliga regeringar i ett helt årtionde fram till 2011, medan man tävlade i småsinthet mot invandrare.
Den stora framgången – ett lyft på tio procentenheter jämfört med OECD-genomsnittet – åstadkom Tyskland. Liksom i Sverige uppnåddes framgången genom sådana slag av politik och lönebildning som ofta får skäll och påstås vara "orättvisa", men som i verkligheten stärker välfärden.