Osäkerheten i omvärlden är stor om vad som ligger bakom det plötsliga utbrottet av demonstrationer i en rad iranska städer. Vilken gruppering i det härskande skiktet kommer att använda dem för sina syften?
De verkar ha börjat som protester mot höga priser och arbetslöshet, och kunnat uppfattas som kritik mot regering och president – som i Iran inte är de högsta makthavarna. Men sedan har politiska paroller framförts mot regimens maktkärna, mot revolutionsgardet, den dyrbara militära interventionen i Syrien, till och med mot högste ledaren, som har monarkens roll i det som sägs vara en republik.
Maktspelets förutsättning är att Iran sedan revolutionen 1979 har drag av valkungadöme. Högsta makten förnyar sig själv genom att kontrollera vilka som tas in i den styrande grupp som utser den faktiske statschefen, som är högste ledare på livstid. Sedan 1989 är det den nu 78-årige Ali Khamenei. En rad av de viktigaste maktorganen, såsom revolutionsgardet, domstolarna och statskontrollerade medier styrs ytterst inte av det som ska föreställa parlament eller president. Avgörande maktmedel kontrolleras i stället av högste ledaren eller sådana som i det fördolda kan disponera hans maktresurser.
Prognosen är inte god för den som protesterar i Iran, och gör det så att regimens ställning kan påverkas. Institutionerna har viss tänjbarhet, en begränsad del av makten kan få skifta, efter icke-demokratiska val mellan enbart regimgodkända kandidater. Men de maktorgan som den underordnade presidenten inte råder över kan hänsynslöst ta till hårda metoder för att slå ner all öppen opposition.
Att dessa maktmedel används ifall protesterna riktar sig mot den underordnade delen av regeringsmakten är inte så säkert. En del av protesterna kan rentav ha satts igång för att underminera presidenten, Hassan Rouhani. Han anses tillhöra en mer moderat riktning, som önskat normalisera handel och andra ekonomiska relationer med omvärlden och dämpa spänningen genom att ingå det avtal där Irans kärnvapenprogram läggs på is.
Till motsatt läger brukar ledningen för revolutionsgardet räknas. Denna militära och ekonomiska maktfaktor behärskar olika koncerner inom näringslivet. Även vissa till namnet religiösa institutioner har blivit ekonomiska spelare i miljardklassen, lierade med regimens maktkärna.
I officiell ideologi, Velayate Faqih, heter det att staten är en teokrati, byggd på gammal religiös lära i islams shi’itiska gren. I själva verket är det en politisk, antidemokratisk doktrin som uppstod för omkring 110 år sedan, för att förkasta dels tanken på en konstitutionell rättsstat, dels den traditionella shi’itiska uppfattningen att religiösa ledare ska hålla sig borta från politisk makt.
Denna politiska riktning grep makten vid revolutionen 1979. Institutionerna utformades sinnrikt för att hålla verklig makt utom räckhåll för den rösträtt som simulerar folkligt inflytande. Med tiden har maktorgan som revolutionsgardet vuxit till en stat i staten, ekonomiskt, i utrikespolitiken och på andra sätt.
Relativt snart blir det dags för maktspel om vem som ska bli ny livstidsutsedd högste ledare. Skulle detta bli en mer reformsinnad person än de båda hittillsvarande kan det få stora följder. Maktkampen kan komma att avgöras med hårda, möjligen blodiga, medel.