Det är vad Moderaterna nu har gjort när de presenterade sin budgetmotion på fredagen.
Sådant förskönande av egen politik är Moderaterna inte ensamma om. Så har många oppositionspartier gått till väga genom åren. Inte heller är M historiskt sett allra värst. Men det är slående hur de sämre oppositionsvanorna har lyfts in i den motion Moderaterna nu vill att riksdagen ska anta i stället för övergångsregeringens förslag till utgiftsramar och skatter.
I M-motionen sänks skatter utan att det nämnvärt finansieras med andraskatter. Statens utgifter ökas avsevärt mer än de anslagsminskningar som också finns i M-tabellerna.
Ofinansierade skattesänkningar är enligt motionen omkring 15 miljarder nästa år, och ytterligare någon miljard därefter. Men en nettoökning av utgifterna på 3 miljarder det första året trappas sedan snabbt upp till först 17 och sedan 28 miljarder. Genom att bara ta med sådant som känns bekvämt för det egna partiet åstadkoms en budgetförsvagning som stiger mot 44 miljarder per budgetår.
Det är ingen rekordnotering i kategorin oansvarigt budgetförslag. Ett antal saker i motionen, som sänkta inkomstskatter, borde tas med i en bred skattereform, och en del av utgiftsökningarna, som förstärkning av försvarsanslaget, kan en rad partier med all säkerhet väntas vilja göra.
Men helheten är inte trovärdig. Den är ett propagandapapper som kan tillfredsställa främst kortsiktiga taktiker i en mindre framsynt valkampanj. Vad M-motionen främst visar är ett tomrum efter Anders Borg.
Hur riksdagens finansutskott än ska hantera budgetfrågan de närmaste veckorna, är det uppenbart att det kommer att behövas en eller ett par tilläggsbudgetarefter nyår. Att rakt av ersätta den provisoriska budgetens utgiftsramar och skatteintäkter med den moderata motionen är inte ansvarsfull budgetpolitik.
Sverige har stora utgiftsbehov och ett stort behov av en förändring av skatteuttaget. Belastningen på arbete behöver minskas medan belastningen på energi och miljöstörningar öka. Kryphål och förmånliga särbehandlingar – exempelvis den låga villaskatten och finansbranschens momsfrihet – kan tas bort.
Både i militärt försvar och annan säkerhet, och inom vården av ett snabbt växande antal sjukliga äldre, kommer avsevärda belopp att behövas. Det är en riskabel illusion att det kan göras utan att några konsumtions- eller andra skatter alls höjs. En högst reell risk är att kommunerna, om de lämnas med bördorna av befolkningens ålderssammansättning, kan underminera skolornas kvalitet och dessutom kraftigt höja den kommunala inkomstskatten.
En seriös regeringsförhandling måste hitta vägar att undvika sådana urspårningar.