Så är det med Socialdemokraterna och LO. När de bildades som arbetarrörelsens två ben, innan den allmänna rösträtten var införd, kändes det naturligt att de hade ungefär samma mål och skulle samverka.
I dag, när många byter parti mellan valen och skiljer mellan partipolitik och fackligt engagemang, är intressegemenskapen långt ifrån självklar. Framför allt med tanke på att 52 procent av LO-medlemmarna röstade på S i det senaste valet och i SCB:s partisympatiundersökning från november hade siffran dalat till 47 procent.
Trots det måste alla vara med och betala för en socialdemokratisk valseger. LO satsar 30 miljoner kronor för att få en S-ledd regering, utbildar tusentals medlemmar i samtalsteknik och siktar på att föra en halv miljon samtal om "trygghet för vanligt folk och Sveriges framtid".
Fackförbundet Kommunal går ännu längre. Ordförande Tobias Baudin lovade nyligen att minst hälften av medlemmarna – 250 000 stycken – ska rösta på S i höst, vilket är snudd på oförskämt. Personliga assistenter, barnskötare, parkarbetare, undersköterskor och lokalvårdare har samma rätt som alla andra att rösta efter eget huvud och kandidera för vilket parti de vill. Deras medlemsavgifter bör inte gå till att stödja ett parti som de kanske inte sympatiserar med och framför allt måste det vara okej för alla att engagera sig fackligt, oavsett partitillhörighet. Inte minst eftersom det är den modellen, där fack och arbetsgivare gör upp om avtal, som Sverige har valt att ha på arbetsmarknaden.
Så är det inte i dag. Brevbäraren Åsa Åsberg, som var Sekos representant i LO-distriktet i Norra Sverige, tvingades lämna uppdraget när det kom fram att hon kandiderar till kommunfullmäktige för Kristdemokraterna. Samma sak gäller Helena Ternehäll, som valdes till arbetsplatsombud på ett äldreboende, men Kommunal tvingade henne att sluta eftersom hon öppet sympatiserade med Moderaterna.
Fallen visar med all önskvärd tydlighet varför den facklig-politiska samverkan mellan S och LO har blivit omodern.
Bara för att man har samma jobb sympatiserar man inte nödvändigtvis med samma politik, eftersom en person är mycket mer än sitt yrke. Likaså är det tveksamt att låta en kongress bestämma att alla medlemmar ska verka för en viss regering, så länge många inte har flera fackförbund att välja bland. Då hade en kommunanställd kunnat ansluta sig till ett fack som stöder S, C eller M, eller kanske till ett opolitiskt.
Men nu har en hel del yrkesgrupper i princip bara ett eller möjligtvis två fackförbund att vända sig till, vilket inte är något problem så länge alla inom yrket är lika välkomna och pengarna används för att värna medlemmarnas intressen på arbetsplatsen och arbetsmarknaden. Däremot ska ingen lägga sig i vad någon har för partibok.
Varken facket eller någon annan.