Landstingen, inte kommunerna, har – eller borde ha – anställda läkare och annan vårdpersonal med den kompetens som krävs.
Det blir inte mindre viktigt då det gäller ett barn med stort vårdbehov, som den flicka som sedan en tid vårdas i en särskilt utrustad villa, med handplockad personal från psykiatrin.
Eskilstuna-Kuriren rapporterade om fallet på nyhetsplats i oktober. Nu, några månader senare, har Aftonbladet tagit upp samma sak.
Det är ett sällsynt men allvarligt fall, med ett mycket stort antal placeringar i familjehem och HVB-hem, gång på gång avbrutna när de som skulle ge vården inte klarat av barnets våldsamma beteende.
Då vårdplacering inte kunnat ordnas på samma ort har det vid flera tillfällen skett med flytt till annat landstingsområde, många mil bort. Där barnpsykiatrin varit med i vården har kontinuiteten brutits genom flytten.
Det som kommunalt setts som en ofrånkomlig lösning i akutläge har försämrat vården på landstingsplanet. Kontinuitet i vårdansvaret är ofta mycket viktig. I stället har den slagits i spillror.
Att sjukvård och socialvård, liksom sjukvård och äldrevård, är skilda verksamheter med olika uppgifter finns det goda skäl för. Den gamla helförstatligade mentalvården, liksom landstingens gamla långvårdsboende för äldre som inte alls behövde sjukhusvårdas, var lösningar som med rätta sågs som föråldrade, med vårdinnehåll som inte höll måttet.
Stora ändringar av huvudmannaskapet gjordes, men även om de löste mycket kan man förstås inte ordna allt med sådana grepp.
Även ifall sjuk- och socialvård hade haft samma huvudman, på någon nivå, skulle det kunna ha uppstått luckor i vården eller tvister om ansvaret mellan olika delförvaltningar hos samma huvudman. Det är inte att socialvården är kommunal eller att landstingen har ansvaret för psykiatrin som i sig är problemet.
Den indelningen har många fördelar, lokalt ansvar där det är möjligt och sjukvårdskompetens som kan verka inom ett större område.
Men om vårdbehovet är så stort och tungt, och psykiatrin är rätt vårdgivare, behöver denna också ha möjlighet att ordna trygghet och kontinuitet i boendet. Familjehem och HVB-hem är tänkta för andra slags vårduppgifter, till stöd för socialtjänsten, men de klarar inte vad som helst.
Eftersom det är så få fall som liknar det där Eskilstuna kommun nu har vårdnadshavarens uppgifter är det inte lätt för landstingen heller att ha fasta vårdresurser tillgängliga på närhåll.
Det krävs samarbete över landstingsgränserna. Men jämfört med ett kaos med placeringar i mängder av olika kommuner och län, där barnpsykiatrin berövas kontinuiteten, måste en landstingslösning för boendet vara bättre – även om den innebär vård inom annat landsting än det ”egna”.
Frågan har varit uppe förut, behovet av samverkan och bättre lösningar är ingen nyhet.
På landstingssidan inom SKL (Sveriges kommuner och landsting) borde de resonera sig fram till en fungerande arbetsfördelning.
Landstingen finns inte bara på en nivå där det är möjligt att ha specialiserad medicinsk kompetens, som nästan ingen kommun skulle kunna ha.
Landstingen fungerar också som riskutjämnare när det gäller mycket svåra och komplicerade sjukdomsfall, som slumpartat kan hamna på ett mindre antal ställen.
Eskilstuna är en större kommun, men samma svåra ärende i exempelvis Gnesta eller Flen skulle ha blivit ännu svårare att klara – kompetensmässigt och ifråga om kostnader.