Sannolikheten är allt annat än försumbar för ett parlamentariskt läge där inget av de så kallade blocken har majoritet. Dessutom är det minst sagt svårt att veta vilka vägval de båda största partierna gör, om det blir svårt att finna acceptabla majoritetslösningar – och dessutom dyker upp internationella eller ekonomiska kriser.
Hur kan ett parti då bära sig åt med envisa krav i intervjuer på förment ”tydliga” besked, om oklara parlamentariska lägen där andra viktiga partiers uppträdande kan vara ett annat än i dag? Enklast, och väl egentligen det enda rimliga, är att svara tydligt men bara om det där man faktiskt kan vara tydlig.
I den delen fick Jan Björklund och Liberalernas partistyrelse inga svårigheter på partiets landsmöte i Västerås. Om de fyra som bildade regering i allians får ett underlag som håller att regera på är det en sådan fyrpartiregering L önskar. Deltagande i en regering som blir beroende av att köpslå med SD är däremot uteslutet. Tydligt nog, men bara i frågor där det går att förutse så mycket att verkliga svar kan ges nu.
Det godkändes utan att det behövde voteras. Ett par motioner avslogs, och det var förklarligt. Bifall till dem hade kunnat vända ut och in på de uppenbara slitningar som hemsökte alliansen, då KD och M kom in på att räkna med även SD som faktiskt underlag.
Fullföljs sådant är det ju M och KD som avslutar alliansen, genom att gå en radikalt annan väg än den man enades kring 2006. Bifall till motioner på det liberala landsmötet skulle kunna ge det bakvända intrycket, att det var L som bytt hållning. I själva verket var det ju KD som gjorde detta, varefter M också var på väg att göra det, för att numera med stor bestämdhet säga två saker som helt enkelt inte går ihop.
Jan Björklund och andra hade som ett huvudskäl mot motionerna att om de bifölls skulle partiledningen enbart få svara på frågor om regeringsproblemet, utan att komma åt att tala om partiets politiska förslag. Det kan vara en nog så realistisk bedömning av den politiska rapportering i riksmedier som är starkt upptagen av kombinationer och taktik, och ofta fylld av ointresse för de flesta sakfrågor och målkonflikter.
Men måste då anpassningen till det mönstret i sämre nyhetsrapportering drivas så långt att det stora flertalet av ett partis viktiga sakfrågor och beslut på pågående kongress alldeles utelämnas ur partiordförandens större tal och presskonferenser? I Västerås antogs ståndpunkter om skatter, sjukvård och en hel del annat. Förslag luftades om en rätt stor förändring i föräldraförsäkringen för att motverka framtida skillnader mellan könen i löner och pensioner.
För att förenkla nog för att få riksmedieeffekt betonades dock bara ett par ämnen: skola, lärarrekrytering samt nyanländas väg in i arbete och samhällsliv. Viktiga saker, men inte alls ensamt avgörande för ekonomi och välfärd, än mindre för energi, klimat, utrikes- och säkerhetspolitik – där Liberalerna har rätt mycket att komma med.
En del av detta integrationsfokus satte ljuset på att det även i detta parti trängt in en del tendenser från samhällsdebatten som går på tvärs mot sådant som hör till liberalismens centrala idéarv och erfarenheter.
Svensk organiserad liberalism, liksom den i de anglosaxiska länderna, växte i hög grad fram ur kampen för människors rätt att vara religiöst avvikande. Att förbjuda vissa skolor efter trosuppfattningen hos dem som driver dem, i stället för att pröva skolorna efter deras förhållande till läroplan och demokratiskt förhållningssätt, skär sig väldigt mycket mot såväl de liberala idéerna som rättighetsvärderingarna i grundlagen.
De mer långtgående yrkandena i den riktningen röstades visserligen ned. Frågans hantering tyder ändå på att borde slarvas mindre och tänkas efter mer, när tidens vindkast kan vålla kollisioner med den grund de egna idéerna vilar på.