Det är otydlighet om hur fördrivna och förföljda ska få sina asylansökningar behandlade – och bli mottagna i ett demokratiskt land. Det syns mer konkretion och engagemang för att stärka bevakningen av yttre gränser och begränsa antalet asylärenden att ta ställning till.
Inga verkliga steg framåt togs vad gäller det betydligt större lagpaketet om att ersätta Dublin-reglerna med bland annat EU-gemensam asylbedömning och fördelning mellan medlemsländer av mottagandet. Paketet har brett stöd i EU-parlamentet och är tillräckligt förankrat i alla partigrupper där, förutom de högerextrema och ofta Putinstödjande där SD ingår. Flertalet av rättsakterna i den reformen ligger helt eller nästan helt klara. Men den tidigare blockeringen finns kvar, åtminstone ett tag till. En handfull regeringar envisas med att deras andelar ska vara noll, men försöker inbilla sina hemmaopinioner att de ändå ska fortsätta att kassera in frikostiga struktur- och jordbruksstöd. I andra länder har modet hittills fattats att genomdriva ett majoritetsbeslut i ministerrådet.
En rad regeringar bedömer uppenbarligen läget så att det man nu enats om kan underlätta kommande, mer positiva, beslut om flyktingpolitik. En kraftig förstärkning av gränsbevakningen är på gång. I budgetprocessen i EU nämns en utökning med omkring 10 000 anställda och kostnader som i praktiken delas mellan alla medlemsländer, även de med de mest obstinat flyktingnegativa regeringarna. Dessutom finns två projekt om en första bedömning av asylskäl i inhägnade förläggningar eller läger, bekostade och bemannade av EU, inte enbart av länderna närmast flyktingrutterna, som Grekland och Italien.
Sådana läger söder om Medelhavet, i av rättslöshet präglade stater, är en vådlig sak. Länderna i Nordafrika är dessutom ovilliga. Oavsett var de placeras bygger tanken på att de som i sådana utredningsförläggningar får positiva besked snart får resa vidare, att de som får avslag får hjälp med transport åter till hemlandet och inte minst på att fördrivna utan möjlighet att återvända utan stora faror inte samlas på obestämd tid i allt mer tröstlösa, permanenta läger. De cyniska regeringar en del länder numera fått kan se det sistnämnda som själva finessen, eländet bakom stängsel vill de visa upp som avskräckning mot att fler försöker.
Asylbedömningar i EU-betalda institutioner norr om Medelhavet är en av Frankrike förordad avlastning av främst Grekland och Italien, som haft skäl att klaga på avsaknaden av solidaritet från Österrike och flera andra. Hade detta åstadkommits tidigare hade den förra italienska regeringen inte så lätt undergrävts av de båda partier ur olika högerpopulistiska och extrema falanger som nu blivit regeringsunderlag i Rom.
Men även här återstår det viktigaste, att asylprövningen blir värd namnet, så att de med skäl verkligen kan få bifall och flytta till ett fritt land. Samt att det behövs vägar att i laga ordning få starka asylskäl prövade och bifallna och sedan få inresa i EU, utan att sitta i farliga små båtar till havs.