Idén testas redan på ett par håll i landet, bland annat i Vingåker, där anställda som arbetar på socialkontoret med barn och unga sedan ett drygt år tillbaka jobbar 35-timmarsveckor, med bibehållen lön. Syftet är att locka fler anställda till ett område där många av de tuffaste arbetsuppgifterna finns, men nu vill Akademikerförbundet, men inte kommunen, att fler på arbetsplatsen ska få kortare arbetstid (P4 Sörmland, 11/2).
Det är bara att hoppas att kommunen står på sig samt låter den förkortade arbetstiden återgå till heltid när projektet slutar vid årsskiftet. För givetvis kan sju timmars arbetsdag med heltidslön vara en konkurrensfördel i en tid när många kommuner har svårt att rekrytera socionomer. Däremot är det en kortsiktig lösning som inte löser kommunernas långsiktiga rekryteringsbehov, som kommer att öka under det närmaste decenniet, i takt med att antalet barn och äldre blir fler.
Om dagens tonåringar och unga vuxna ska lockas till offentlig sektor kan fokus inte ligga på kortare arbetstid, utan på att anställningsvillkoren ska börja påminna om näringslivets, och där är det inte tal om att locka folk till de tuffaste arbetsuppgifterna med arbetstidsförkortning. Tvärtom förutsätter de mer avancerade tjänsterna ofta att de anställda ger det lilla extra, både mentalt och tidsmässigt, och lönen sätts därefter, vilket skapar tydliga karriärvägar som i sin tur underlättar rekryteringen.
Om den offentliga sektorn ska kunna stå sig i konkurrensen och rekrytera den bästa kompetensen är det den vägen kommuner och landsting bör gå. Undersköterskor kommer aldrig att kunna matcha elektrikers lönecheckar, precis som socialsekreterare inte har en chans mot högskoleingenjörer, ifall anställda inom de kvinnodominerade yrkena jobbar 30-35 timmar i veckan, medan männen knegar på i 40.
En sådan arbetstidsförkortning inom exempelvis äldreomsorg och socialtjänst skulle i stället för att främja kvinnors arbetsvillkor, äta upp stora delar av det årliga löneutrymmet, så att kvinnorna halkar efter männen ännu mer, med sämre pensioner och ekonomiskt självbestämmande som följd. Det är knappast rätt recept för kommuner och politiker som vill främja jämställdhet på arbetsmarknaden.
Vidare visar både försöket i Göteborg och projektet i Vingåker att kortare arbetstid för ett fåtal snabbt ger ringar på vattnet. I Göteborg skrev cirka tusen personer under ett upprop för sex timmars arbetsdag inom all äldreomsorg och i Vingåker tycker facket att det vore trevligt om samma arbetstider gällde för alla på kontoret.
Det finns alltså en stor risk att småskaliga projekt spiller över på stora delar – kanske till och med hela – den offentliga sektorn, vilket är en ekvation som inte går ihop. Tvärtom är kommunernas och landstingens paraplyorganisation SKL tydlig med att fler behöver jobba heltid, inte deltid, om kommunerna ska kunna möta framtidens ökade efterfrågan på välfärdstjänster (Dagens Samhälle, 12/2).
Därför bör Vänsterpartiets 30-timmarsveckor inte bli verklighet, vilket är ett argument så gott som något för att hålla partiet utanför nästa regeringsbildning. Och Vingåker måste så snabbt som möjligt låta 35-timmarsveckan gå i graven.