Ledare: Kan Tumbosonen få upp snabbtågen på rälsen?

Han har nu ansvaret för flera ofullgångna uppdrag, varav ett av de större är att få fart på framtidens snabbtåg.

Eneroth har varit riksdagsledamot sedan 1994 och suttit i utbildningsutskottet, näringsutskottet och socialförsäkringsutskottet – och tills nyligen var han gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen. Han har i nästan ett årtionde varit med i den pensionsarbetsgrupp som regeringen och de fyra borgerliga partierna tillsammans har för att gemensamt förvalta den stora pensionsöverenskommelsen. Han påstår själv att han ansvaret för att ha ”lotsat igenom inte mindre än 17 blocköverskridande överenskommelser” (26/7). Det bådar gott för att hitta långsiktiga och breda överenskommelser, även för järnvägens invecklade framtid.

Som statsråd från Växjö skulle Tomas Eneroth kunna väntas vara för en östlig dragning av en ny stambana, så att den går genom Växjö. Men oavsett var han står i frågan om stambanans dragning är det en betydande uppgift den nyblivna infrastrukturministern har framför sig.

Persontrafiken har under ett kvarts decennium ökat starkt i omfattning, och i samband med det har även avgångarna blivit fler. Underhållet av järnvägsspåren och signaltekniken har däremot inte följt med i samma takt. Därför behöver, förutom de mångmiljardbelopp som framöver planeras bli lagda på stambanor, det också satsas på underhållet.

Sverige behöver järnvägsinvesteringar, av miljö-, arbetsmarknads- och bostadsskäl. Rälsen kan konkurrera med flyget och bilen, göra att fler få ta del av fler och större arbetsmarknader – samt leda till ökat bostadsbyggande.

En välutbyggd järnväg som förbinder Stockholm med Malmö och Göteborg är så klart önskvärd, särskilt för att minska flygberoendet. Med höghastighetståg som går i närmare 360 kilometer i timmen blir transporttiden mellan Sveriges tre största städer markant nedkortade. Högre hastighet på tågen innebär dock att järnvägen måste läggas i vidare svängar, och det kommer leda till färre tåg på rälsen, av uppenbara säkerhetsskäl. Det gör det också nödvändigt att fler mellanstationer ligger på sidospår för att andra tåg ska kunna hålla hög hastighet.

För att hela Sverige ska kunna vara med och bära kostnaderna för banbygget måste även fler orter få ta del av det. Järnvägen kan inte endast byggas för att stockholmare, göteborgare och skåningar ska kunna besöka varandras kuster, skärgårdar och konferenslokaler.

Det innebär att fler avgångar måste vägas mot kortare pendlingstid. Här har infrastrukturministern den spännande uppgiften att finna en balans mellan antalet stopp och en tillräckligt hög hastighet. Det finns en räcka olösta intressekonflikter och ekonomiska avvägningar kvar. För Sörmlands del är den viktigaste hur stations- och anslutningsfrågorna vid Nyköping och Skavsta ska lösas.

Tomas Eneroth har framför sig en väldig och intressant utmaning i att få snabbtågen upp på rälsen. Risken att snubbla över utmaningen är överhängande.

Med erfarenhet av blocköverskridande överenskommelser och långvarigt riksdagsarbete är Eneroth ett klokt val som infrastrukturminister. Han lär, med sin längre erfarenhet, kunna göra bättre ifrån sig än sin västsvenska företrädare.