Åtskilliga går som förlorare efter ett val eller efter att deras ställning i partiet har blivit uppenbart ohållbar.
Så är det inte för Jan Björklund. Han lämnar partiledarposten efter fullgjort uppdrag. Vissa i partiet välkomnar beslutet mer än andra, de allra flesta inser att det efter tolv år är dags, men ingen tvingar bort honom.
Det finns ingen anledning att tvivla på uppriktigheten i Björklunds egna ord, att det hade varit orimligt att leda Liberalerna i valet 2022, då efter 15 år som partiledare, och därefter sitta kvar ytterligare en tid.
Eller som han sa på dagens presskonferens: ”Man ska inte vara partiledare längre än tolv år. Partiet behöver nya vindar och nya kvastar emellanåt.”
Det var förvisso svårt att se honom som en ny vind och en ny kvast när han blev partiledare 2007. Björklund var den givna efterträdaren till Lars Leijonborg under tio år och den som utformade viktiga delar av Folkpartiets politik.
Få svenska politiker har personligen satt så stor prägel på ett område som Jan Björklund har gjort på skolan. Som oppositions- och skolborgarråd i Stockholm, med start på 1990-talet, var han en effektiv kritiker av försvagningen av skoldisciplinen, den bristfälliga resultatmätningen och urholkningen av lärarrollen. Som statsråd sjösatte han skolreformer för att vända utvecklingen. Dit hör tidigare betyg, fler nationella prov, starkare statlig styrning av skolan, en reformerad lärarutbildning, löne- och statushöjande karriärvägar för lärare med mera.
Det tar tid innan allt detta sätter sig men till och med Björklunds kritiker har tvingats medge att hans reformer är ohotade. Han har vunnit de stora skolpolitiska striderna och drivit fram en ny konsensus i skolpolitiken. Han gjorde det inte i kraft av sitt partis storlek eller maktposition, utan genom den klara analysen och de goda argumenten.
Som alla partiledare hade Björklund sina upp- och nergångar. Den senaste dippen kom mitt under den förra mandatperioden, då hans och partiets energi sjönk, idélådan tycktes vara tom och han utmanades om partiledarposten av Birgitta Ohlsson. Partiet levererade aldrig en liberal kritik till Moderaternas högergir och drev inte på för en liberal flyktingpolitik på samma sätt som Centern.
Slutet av valrörelsen såg dock ett delvis annat Liberalerna och en annan Björklund som formulerade ett tydligt budskap mot extremism, stängde dörren för en regering beroende av SD och öppnade för samarbete över blockgränsen. Och även om valresultatet var magert – en ökning med ett enda riksdagsmandat – kom Liberalerna ut ur valrörelsen raka i ryggen.
Fyrpartiöverenskommelsen var en realpolitisk nödvändighet. Men i sina resonemang under hösten och vintern visade Jan Björklund större insikter än så.
Han erkände att blockpolitiken under nuvarande parlamentariska förhållanden hade gett Sverige åtta år av svag politisk handlingskraft. Han betonade att den viktigaste politiska skiljelinjen för liberaler är den mot högernationalismen och att det måste avspeglas i valet av regeringsalternativ.
Björklunds parti var inte enat om att efter 14 år bryta allianssamarbetet, men tycks ha kommit ut ur den interna kampen intakt, utan öppna konflikter. Sådana kan visserligen komma fram i den nya partiledarstriden. Å andra sidan är styrkeförhållandena utifrån en viktig skiljelinje nu klara, och det är naturligt att den nya partiledaren kommer ur den krets i Liberalerna som stödde samarbetet med S-MP-regeringen.
Jan Björklund är inte klar riktigt än. Han har ett EU-val kvar och början till genomförande av den gemensamma politiken med regeringen. Men nog ser han ut att gå med flaggan i topp.