Det undrade Isak Söderström från Öja på Gotland i Sveriges radios program Tio miljoner. Han talade om bristen på offentlig och privat service på landsbygden och avsaknad av attraktivt boende.
Frågan skickades vidare till SD-ledaren Jimmie Åkesson och svaret lämnade mycket att önska.
Åkesson staplade värdeord och plattityder som vikten av att ”nyttja resurser som finns på landsbygden”, ”anpassa lokala utbildningar” och ”bygga en hållbarhet och långsiktighet på landsbygden”.
Och här är Åkessons svar på programledarens fråga om vilken som är SD:s viktigaste fråga för att få unga att bo kvar eller flytta till landsbygden:
”Det handlar ju om jobben. Man flyttar ju i dag. Det var också denna och den förra regeringens budskap när vi hade så hög ungdomsarbetslöshet som vi hade, att vill du ha ett jobb så får du flytta från landsbygden. Det ska inte behöva vara så. Det finns industri på landsbygden. Den måste få förutsättningar att fungera, vara konkurrenskraftig. Men också skapa förutsättningar på ett annat sätt. Göra det billigare att driva företag, enklare. Vi kan exempelvis titta på snabbare avskrivningar av studielån om man väljer att arbeta i ett offentligt yrke på landsbygden längre tid, just för att göra det attraktivt.”
Det är snabba hopp från det ena till det andra, tal om allt och inget. Väldigt mycket ”att” saker måste ske och ingenting om hur det ska gå till – förutom studielånen då.
Jimmie Åkesson är inte ensam i partiledarkretsen om att under valrörelsen bli ertappad som dåligt påläst och med att inte bottna i frågorna. Men det blir särskilt pikant när SD:s kitschiga landsbygdsromantik möter en verklighet för landsbygden som kräver praktiska lösningar.
Grundläggande frågor för landsbygden handlar om tillgång på offentlig service, framför allt skola, förskola, sjukvård, äldreomsorg men även infrastruktur – bredband, vägar, kollektivtrafik. Att allt detta fungerar vänder inte befolkningsminskningen men det lägger grunden.
För att göra det ekonomiskt möjligt krävs en förändring av det kommunala utjämningssystemet, så att kommuner med svår demografi och höga kostnader på grund av stora avstånd, kompenseras bättre för detta. Det behövs även särskilda statsanslag för kommunal bredbandsutbyggnad.
Kraftig befolkningsminskning ger så svag efterfrågan på bostäder att nya bostäders pantvärde blir lägre än produktionskostnaden. Det gör det svårt att få lån till nya bostäder och renovering av gamla. Ett tänkvärt förslag från den parlamentariska landsbygdsutredningen är att staten går in och ger ett topplån ovanpå bankens bottenlån vid nyproduktion och större renovering.
Ytterligare insatser för landsbygden kan vara uppluckring av strandskyddet, utlokalisering av offentliga arbetsplatser och omfördelning av kulturanslag bort från länscentra.
Sedan gäller det att göra skillnad på landsbygd och landsbygd, glesbygd och glesbygd – för att använda rätt insatser, rikta och prioritera bättre. Det största stödet bör ges befolkningsmässigt små, oftast mycket glesa kommuner som på senare år tappat flest invånare. Landsbygdsutredningen har identifierat 23 sådana kommuner i huvudsak i Norrlands inland.
Och så finns det en sak till som vänder minus till plus i befolkningssiffror i många kommuner och bromsar den negativa utvecklingen i andra: invandring. Den liberala tankesmedjan Fores visade för fyra år sedan att 84 av 290 kommuner hade befolkningsminskning 2013. Utan inflyttning från utlandet hade deras antal varit 220. De flesta invandrare bosätter sig inte på landsbygden, men en hel del gör det.
Det är en obekväm tanke för sverigedemokrater och vissa andra, men invandringen bidrar till att hela Sverige ska kunna leva.