Som mandaten fördelades blev den parlamentariskt mest näraliggande lösningen just de fyra partier som nu enats om att samarbeta om budget och en lång rad andra stora och små frågor. Mandatmatematiken hade medgivit några få andra huvudlinjer: En regering – med eller utan koalition – uppbyggd kring ett samförstånd S-M och kanske några till. En sådan variant var fempartikoalition med konservativa, liberaler och MP. Att dessa lösningar inte fick uppslutning kunde ha konstaterats något så när fort.
Att processen tog sådan tid berodde på M, understödda av KD. De var helt inställda på en regeringsmakt som vilade på att SD i alla riktigt viktiga omröstningar inte skulle avstå, utan aktivt rösta ja till en konservativt dominerad regering. Som Mikael Hermansson nu konstaterar på ledarplats i Borås Tidning (M) kunde "alla dessa retoriska krumelurer och utfall inte dölja det faktum att det oavsett alla reservationer ändå handlar om beroende, som också innebär att makt och inflytande ges till ett parti som alla borgerliga partier sagt sig inte vilja göra sig beroende av".
Ja, så var det ju. Tilläggas kan bara att två partier menade vad de sade, medan två sade och skrev det fast de inte kan ha menat det – som mandaten är fördelade. Försöken att manövrera utan att kännas vid detta .pågick inte bara i veckor. Månader gick utan att reella diskussioner om regeringsprogram och eventuella koalitioner ens inleddes över blockgränsen.
Först efter att två statsministerförslag fallit i kammaren blev det ett första försök, under enorm tidspress, som ledde till att jobbet blev halvgjort. När Centerpartiet då sade nej sattes talmannens förmåga till opartiskt uppträdande på vad som nog var det enda skarpa provet. "Regering före jul" betydde snabbt förslag om Ulf Kristersson. Det hade i så fall följts av hård press från höger på C och L att lägga ned. Sedan skulle de få leva under hotet om samma attacker från höger var gång de inte med röstnedläggning släppt förbi något stort som M-SD-KD röstat ja till.
Talmannen gav tid till de förhandlingar som efter helgerna avkastade ett mycket omfattande arbetsprogram – där det lossnade i en lång rad frågor som blockerats av de senaste åtta årens inbitna ovilja att kompromissa över blockgränsen.
En verklig idégemenskap var alliansen aldrig. Flera år före 2018 hade den upphört att vara produktiv som forum för nyskapande och för realistiska regeringsprogram. Inom KD och M växte i stället viljan att anpassa sig efter SD:s språk och dagordning, och att ha SD:s mandat som redskap för en hård borgerlig linje där sossar och fack skulle köras över. Det var där alliansen tömdes på det Reinfeldtska innehåll som var dess förutsättning. C och L dödade ingen allians.
Att fortsätta låtsas att alliansen hade något liv kvar (annat än i skonsamma kommunala biotoper) var ett misstag. Likaså att som Annie Lööf utesluta att bli statsråd med Löfven som statsminister.
Men det var inget misstag att begripa vad talet om "ända in i kaklet" betydde, när detta kakelspråk fortsatte trots att före detta alliansen fått 143 mandat och S, MP och V sammanlagt 144.
Moderaterna slog sönder alliansen. Det är de som berett vägen för det samarbete fredagens riksdagsomröstning gäller.