En av reglerna som gäller i vår familj, är att när man sätter sig för att äta ska man vara påklädd. Enbart underkläder duger inte. Egentligen vore det mer praktiskt att barnen äter utan tröja, eftersom det är enklare att torka bort blåbärssylt från magen än att tvätta bort det från kläderna. Men det spelar ingen roll. Man äter inte naken.
Men det är ibland lite svårt att upprätthålla den här uppfostransprincipen. Vuxna, som borde agera förebilder för barn, gör som bekant inte alltid det. Inte ens när det gäller klädval vid matbordet. Inte ens på allmän lokal.
Tidigt i somras gjorde vi ett besök på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. En underbar plats för barn och deras vuxna. Där bjuds på högklassiga musikteaterföreställningar, stora lekytor – och dessutom trevliga restauranger. I en av dem beställer vi varsin tallrik lokalproducerad husmanskost och slår oss ner vid ett bord. Vi väljer att sitta inomhus eftersom det inte är jättevarmt ute. Den värsta värmeböljan har inte drabbat Sverige än. Tycker alla – utom en.
För plötsligt kommer en man gående med sin matbricka genom hela restaurangen. Helt ogenerat exponerar han sin fylliga nakna överkropp för alla som vill, eller inte vill, se den.
Mina barn reagerar. "Mamma, varför har han ingen tröja på sig?".
"Ingen aning, du får väl fråga honom", svarar jag, men biter mig genast i tungan. Nioåringen är nämligen redan på väg att lämna sin plats för att ställa den halvnakne mannen till svars, men jag hindrar honom instinktivt.
Det hade dock varit kul att se mannens reaktion. Där sitter han med sin fru och sina välartade barn och äter sina isterband, när ett pojke plötsligt kommer fram och ifrågasätter varför han, som enda person i restaurangen, inte har vett att sätta på sig en tröja. Varför han tror att ett hundratal matgäster vill se hans navelludd bland sina hemlagade köttbullar.
Så nästa gång kommer jag nog inte att stoppa min son. För det här var inte sista gången vi råkar på halvnakna restauranggäster, garanterat.