Det kan handla om att fokusera på ett särskilt område – därför grundades Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ – eller att företräda en grupp, som bönder (Centerpartiet) eller arbetare (Socialdemokraterna).
För en del debutanter går det fort. Ny demokrati och Junilistan bildades samma år som de kom in i riksdagen respektive Europaparlamentet, men åkte ut efter varsin mandatperiod.
Andra får finna sig i flera års ökenvandring. Så var det för Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som kom in i riksdagen först efter över två decennier. Då var de å andra sidan, till skillnad från Ny demokrati, kända sedan länge och hade baser att stå på, vilket gjorde dem betydligt mer stabila än ballongpartier, som kan spricka lika snabbt som de blåsts upp.
Vilken sort det nystartade Partiet Vändpunkt (PV) blir återstår att se. Bland företrädarna finns ex-riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Annika Lillemets och Valter Mutt, som länge varit öppet kritiska till MP:s utveckling, men formellt lämnade partiet efter överenskommelsen med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna.
Det är alltså inte särskilt konstigt att PV, som framhåller vikten av så kallad gräsrotsdemokrati, mest påminner om Miljöpartiet innan det kom in i riksdagen. Då ville de gröna vara ett parti som var annorlunda till både politik och arbetssätt, men så småningom rättade de in sig i ledet, bytte samba mot kulturministerposten och närodlat mot klimattoppmöten.
Därför kommer PV sannolikt inte att bli den vändpunkt, eller game changer, som det vill vara. Däremot ringar partiet i sin presentation på DN Debatt in någonting som inte sällan saknas i svensk politik: visioner.
Som Carl Schlyter sa i P1-morgon handlar politik ofta om enskilda sakfrågor. Det är inte fel, eftersom det i regel är viktiga ämnen som avhandlas. Men väljarna måste också få en vision om att problem går att lösa och partierna behöver visa att de vill förändra, inte bara förvalta, vilket även Ulrica Schenström, ordförande i Moderaternas kvinnoförbund, underströk tidigare i veckan i Expressens ”Bara politik”.
Där berättade hon om hur Moderaterna inför valet 2006 slutade att enbart förhålla sig till Socialdemokraterna, och i stället presenterade egna lösningar på större samhällsproblem. Översatt till 2019 handlar det om att fler partier bör gå tillbaka till sig själva, fråga hur de vill att Sverige ska vara i framtiden, och presentera konkreta reformer, som tillsammans blir en berättelse om hur vi når dit.
Det är för att fylla det vakuumet, frånvaron av visioner, som PV har bildats. Andra partier kan gott ta upp den kastade maskrosen.