Teknikföretagen för nu samtal med sina viktigaste motparter, IF Metall och Unionen. De har fått en modell att överväga, om introduktionslöner för flyktingar och andra med en särskilt svag ställning på arbetsmarknaden.
Huvudtankarna är att sådana personer ska kunna visstidsanställas med en avsevärt lägre lön än den vanliga vid nyanställning. Men det ska utgå ett statligt stöd, så att netto 16000 kronor per månad kommer in på lönekontot. Hälften från arbetsgivaren och hälften från staten, som också föreslås avstå från arbetsgivaravgifter. Visstidsanställningen ska normalt kunna automatiskt övergå till tillsvidareanställning då det statliga stödet upphör, efter tre år.
Siktet på tillsvidareanställning hos samma arbetsgivare tyder på en lösning anpassad för industriföretag, men även andra arbetsgivare som behöver rekrytera långsiktigt men har arbetsuppgifter som ofta kräver några år av inskolning och upplärning. Teknikföretagen har tydligen kontaktat även Kommunalarbetareförbundet och presenterat sitt upplägg. Industrin och kommun- och landstingssektorn har, trots sina andra skillnader, en del gemensamt vad gäller rekryteringsbehov. En annan faktor är att just Kommunal under senare år hört till de konstruktiva förbunden i avtalsförhandlingar, som prioriterat och framgångsrikt nått resultat genom att gå arbetsgivarna i SKL till mötes i andra frågor.
Avtalslösningar på förbundsnivå låter som en god idé, efter det ganska pinsamma haveriet när ett försök mellan LO och Svenskt Näringsliv spräcktes redan på ett mycket tidigt stadium. Kollektivavtal kan utformas flexibelt efter yrkens och avtalsområdens särskilda förutsättningar. Det blir mindre risk att en lösning stupar på att en central modell passar illa i en viss bransch. Det finns dessutom attitydskillnader mellan förbunden, på både arbetsgivar- och facksidan.
Industriförbunden i sin tillämpning av industriavtalet under åtskilliga år visat att de kan vara föregångare i fråga om lönebildningen. Då är det värt att pröva att de går före även om villkor för att anställa och lära upp flyktingar. Teknikföretagens modell, med en förutsedd övergång från visstids- till tillsvidareanställning, verkar kunna fungera lättare för exempelvis flyktingar, som har behov av att lära upp sig på jobbet, men inte har de sociala och medicinska problem som kan ge en svag ställning på arbetsmarknaden.
Facket är dock inte den enda motparten. Den tänkta insatsen av statligt stöd är ganska stor, och gör det ofrånkomligt att det från statligt håll bestäms vilka personer som ska få anställas med de tänkta skattebefrielserna Det som diskuteras mellan arbetsgivare och fack skulle dessutom innebära statliga betalningar til individen och inte till arbetsgivaren, och så lite ansökningsblanketter och annan administration på företagsnivå som möjligt. I så fall behöver reglerna för att få anställas med det statliga stödet bygga på enkla tidsgränser, som antal år efter uppehållstillstånd och tid i arbetslöshet.
Vidare krävs riksdagsbeslut om gränsen för tillfällig inkomstskattefrihet samt om undantag från arbetsgivaravgifter. En sak bör regering och riksdag inte gå med på. Avgifterna till det allmänna pensionssystemet ska alltid betalas. Men annars finns goda skäl att inom rimliga gränser vara tillmötesgående från politiskt håll.
Att försöka nå ett liknande mål med riksdagsbeslut om ändrad arbetsrätt blir fyrkantigt – och ett stort ingrepp i arbetsfördelningen mellan stat och organisationer. Vid lösning avtalsvägen måste man räkna med att den bara gäller delar av arbetsmarknaden, och att det blir en del avvikelser mellan skilda avtalsområden. Men detta skulle vara en mindre olägenhet, jämfört med en infekterad konflikt om arbetsrätten.