Just nu går ekonomin visserligen bra på många sätt. Regeringen har en relativt lätt resa, i det helt korta perspektivet. En större andel i åldern 20-64 är i arbete än i något annat EU-land. Nuvarande regerings politik har fortfarande inte hunnit få stor verkan. Men frukter skördas av flera tidigare regeringars insatser.
Det recept som hjälpte Sverige ut ur tidigare ekonomiska kriser var inte höger, och inte heller socialistiskt, utan i väsentliga delar liberalt. Det genomfördes till mycket stor del av socialdemokrater och ett eller flera borgerliga partier tillsammans. Att man nu inte samlar sig till en fortsättning innebär att svårigheterna kan bli större om ett par år eller senare.
Förutom behovet att öka anslagen för försvar och annan säkerhet är vi nu inne i en ändring av befolkningens ålderssammansättning. Det blir fler vårdbehövande i hög ålder, och fler ska gå i skolan och skolas in i arbetslivet. Att kostnaderna lyfter i kommunsektorn är ofrånkomligt. Det behöver då hållas god fart i näringslivet och vara ett bra klimat för företagande om skattebasen ska räcka.
Regeringen har svårt med både orienteringen och enigheten inom regeringsunderlaget. En del av grunderna i den ekonomiska strategin är kvar sedan 90-talets och senare regeringar, men det argumenteras halvhjärtat. Man försöker improvisera sig fram. På några områden är man i svårigheter därför att man före 2014 inte tänkte sig bättre för med kritiken och vallöftena. Inte minst märks det i arbetsmarknadsåtgärder inom statsrådet Ylva Johanssons (S) ansvarsområde.
När mer genomtänkta grepp inte tas i skattesystemet växer risken att ökad kostnadsbörda utlöser en oplanerad glidning uppåt i de kommunala skattesatserna. Finansministern försöker begränsa risken genom att öka på statsbidragen, med relativt måttliga summor men inte lika måttliga ord om vad tillskotten ska betyda för välfärden. Detta blev huvudnummer även i finansminister Magdalena Anderssons (S) framträdande i Visby i går: Takten som angavs var omkring fem miljarders påslag i varje statsbudget till 2022.
Fyrpartiframträdandena från den tidigare regeringsalliansen har inför och under Almedalsveckan egentligen bara belyst hur lite de numera har att säga om de ska göra det gemensamt. Det visas upp mer idérikedom i enskilda partier – i praktiken L och C. De har inte förirrat sig in i illusioner om att kunna regera med yttre högern som underlag. Arbetsmarknad och utbildning samt mer arbetslinje i flera bidragssystem är teman de har vad gäller att få upp sysselsättningen även bland nyinvandrade så att inte klassklyftor fördjupas och permanentas.
På särskilt en punkt har dock Annie Lööf (C) en linje som inte går ihop med det hon vill uppnå. En politik som sänker trösklarna in till arbetslivet kommer att innebära mer inkomstspridning bland yrkesaktiva på kort sikt men minskade välfärdsklyftor. För detta behöver politik och arbetsmarknadsparter dra mer åt samma håll.
Det är då inte till hjälp att gå radikalt fram med att lagstifta bort turordningsregler vid uppsägningar, något som Annie Lööf förordar för arbetsplatser upp till ett femtiotal anställda. Det är inte vid arbetsbrist som unga eller nyanlända får jobb.
En poltik som till stor del behöver förankras över blockgränsen kommer inte att möjliggöras av förslag som främst ändrar maktrelationerna mellan arbetsmarknadsparterna och därigenom kortsluter många politiska samtal. I Centerpartiet borde de tänka mer på att de kan skada sin egen samarbetsförmåga genom att bli alltför starkt förknippade, inte med jordbruket utan med ett par av de mer påstridiga arbetsgivar.- och företagsorganisationerna.