Detta är ett av de viktigare inslagen i de båda ländernas säkerhetspolitik, Nu pågår ett gemensamt besök i Washington av försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö . I detta ingår påskrifter av dem och av den amerikanske försvarsministern James Mattis, på ännu en avsiktsförklaring om praktisk samverkan i till stor del sekretessbelagda militära frågor. Det handlar bland annat om gemensamma övningar och om "interoperabilitet", alltså att stridskrafterna ska kunna fungera tillsammans i lägen där freden hotas eller har brutits.
Säkerhetspolitiska vägval de senaste åren har sin bakgrund i en auktoritär utveckling och en ökad aggressivitet från regimen i Ryssland, samtidigt som det ännu är stora luckor i försvarskapaciteten, i Norden och i flera av kontinentens Natoländer. Inte bara Sverige, som saknar mycket när det gäller modernt luftvärn, är beroende av att köpa viktig försvarsmateriel från USA. De små demokratierna i Rysslands omedelbara närhet har ett utsatt läge. Trovärdigheten i Natos defensiva skydd av inte minst Baltikum har väldig betydelse för Sveriges och Finlands säkerhetsläge. Den trovärdigheten hänger på möjligheten att i akuta lägen få fram förstärkningar och ha transportvägar och stöd i närheten.
Samtidigt har en ny allvarlig osäkerhet fått sin kärnpunkt i Vita Huset. Det är ingen enkel kalkyl president och regering i Finland samt regeringen i Sverige har behövt göra, i ett för det mesta tyst samförstånd med viktiga oppositionspartier i de båda länderna.
Den amerikanske försvarsministern James Mattis står mer än de andra på toppnivå i nuvarande administrationen i Washington för strävan till kontinuitet och upprätthållande av allianserna med demokratier i Europa och Asien. Besöket av de båda försvarsministrarna i Washington passar väl in i en större bild: Såväl länder som är USA:s traditionella vänner som ansvarsfulla aktörer i USA:s diplomati, militär och politik försöker att utan påfallande åthävor hålla säkerhetsstrukturerna intakta. Detta är klokt. Alternativa handlingsvägar skulle kunna göra ont värre, framkalla det man vill undvika från amerikansk sida och öka krigsriskerna. Försöken att undvika att amerikansk inrikespolitik får drastiska följder i Europa kan förhoppningsvis hålla genom en fyraårig osäkerhetstid. Säkert är det inte. Osäkerhet sprids av president Trump själv, liksom av nationalradikala högerregeringar och europeiska ytterkantspartier som drar åt Putins håll.
Försvarsminister Hultqvists besök i Washington är på inget sättett solospel utan underlag i den övriga regeringen och i riksdagen. Det har en flerårig förhistoria, inte minst från Obamaåren – och under årtionden vad gäller signalspaning och underrättelsesamarbete .
När Barack Obama 2013 träffade de fem nordiska statsministrarna i Stockholm meddelades i kommunikén efter mötet att en säkerhetsdialog med regelbundna möten mellan USA och Norden skulle gälla bland annat "regionala säkerhetsfrågor". En fortsättning var det gemensamma nordiska svarsbesöket i Vita Huset i maj 2016. Det följdes, i juni samma år, av att Peter Hultqvist och Obamas försvarsminister Ashton Carter undertecknade en överenskommelse som de tre försvarsministrarna i USA, Finland och Sverige nu följer upp och utvidgar.
Till samma bild hör Finlands och Sveriges värdlandsavtal med Nato, och det utländska deltagandet i militärövningen Aurora i Sörmland. Så här långt har denna samverkan överlevt regeringsskiften i USA och Sverige. Den partipolitiska skiljelinjen framgick tydligt vid riksdagens behandling av värdlandsavtalet 2016. Mot enigheten mellan partierna i nuvarande och föregående regering stod ytterkantspartiernas front mot den svenska säkerhetspolitiken. SD och V gick emot värdlandsavtalet. De avvisar kärnan i den säkerhetspolitik som är till för att bevara lugnet i Nordeuropa under den farliga Putinepoken.