Hans farliga vägval om handelspolitik och klimatfrågor, samt hans uttalanden om Putinryssland och Nato, har ökat insikten om farorna med europeisk radikal ytterhöger.
Under stigande valdeltagande gav de holländska väljarna ett överväldigande flertal av mandaten i parlamentet till partier som på olika sätt står i motsats till högerextremismen, som främst företräds av den auktoritäre partiägaren Geert Wilders. De olika slagen av ytterhöger stannade, trots en viss ökning, vid cirka en sjättedel av mandaten i andra kammaren – som motsvarar den tyska förbundsdagen. En borgerlig EU-negativ ytterhöger, som också utmärkt sig med en mot Putindiktaturen inställsam hållning, har en motsvarighet i en del av högerflygeln av gaullister bland de franska konservativa. Detta nya holländska parti stannade dock på två mandat.
Ytterhögern kommer inte att ha del i regeringsbildningen. Ett av budskapen från Holland är att det stora flertalet väljare och partier inte vill veta av en politik som liknar Trumps, och inte heller den europeiska högerradikalismen med Front National i Frankrike, AfD i Tyskland eller deras motsvarigheter i andra länder, däribland SD. Högerextremismen kan, säger erfarenheten, komma till makten bara om den får hjälp av borgerliga som inte begriper eller ens vill begripa vad för slags rörelse de ger sig i lag med.
Valet i Holland har samtidigt visat på andra faror som en del av Europas demokratier står inför. En handlingsduglig socialdemokratisk vänster har förstörts inifrån av undergrävande vänsterfalanger och utifrån av en flykt till partier som avvisar det slags besvärliga reformer som kan skydda och bevara välfärden. De bjuder på missnöje och önsketänkande, ibland rent flum. Detta har drabbat Labour i England och socialistpartiet i Frankrike, och nu även det holländska arbetarpartiet.
Det partiet har, efter en framgång i förra valet, regerat i koalition med premiärminister Ruttes borgerliga VVD, som i EU hör till den liberala gruppen men delvis liknar svenska moderater. Regeringen har haft svåra frågor, men inte alls skött sig så illa att den förtjänat det storstryk som särskilt socialdemokratiska PvdA drabbades av. Att, som nu i Holland, grönvänster och vänstersocialister dominerar vänsterflygeln kan skada demokratins handlingsförmåga.
En annan risk, som är särskilt stor i Holland – ett särfall med många egenheter i samhällsliv och partimönster–är att konflikter i livsstils- och privatlivsfrågor blockerar samling kring att sköta samhällsekonomi, sociala trygghetssystem och säkerhetspolitik–och dessutomta ansvar för demokratiernas internationella samverkan.
Mandatfördelningen säger att den nära till hands liggande koalitionen är mellan liberaler och kristdemokrater. Om två liberalt inriktade partier (VVD och D66) kan göra upp med ett större och ett mindre kristdemokratiskt parti så blir det en majoritet. Alla dessa fyra partier, två något mer åt höger, och två mer mittenvänster, har erfarenhet av att regera.
En annan möjlighet är att grönvänstern, MP:s motsvarighet, försöker ersätta socialdemokraterna som vänsterdel av en koalition med liberaler och kristdemokrater. Det låter inte enkelt.
Som i flera länder, inte minst Sverige, gäller det nu att upprätthålla demokratins handlingsförmåga för att inte få en ond cirkel där extremism förvrider dagordningen. För det kan blockera sådan politik som ger god ekonomi, goda sociala förhållanden och ett tolerant samhällsklimat.