Den uppträder i många länder och vill beskriva sig själv som nationalistisk. Är den en bundsförvant för borgerlig konservatism, användbar för att göra socialdemokrater maktlösa och fackföreningar svaga?
Eller är den ett hot mot liberala värden och mot det västliga samhällssystemet, i klass med vågen av vänsterextremism på 1970-talet? Den måste då mötas med ihärdig idékamp om den inte ska få farliga och långvariga följder för frihet och demokrati.
Den senare av dessa båda linjer var en kärnpunkt i det tal Jan Björklund (L) höll i riksdagshuset i fredags, vid minneshögtiden för två av hans företrädare som liberal partiledare, Per Ahlmark och Ola Ullsten. Både var födda på 1930-talet och båda avled under sommaren.
Jan Björklund pekade på att de båda, och andra i deras generation, när de engagerade sig i politiken såg ett slags uppgifter framför sig. Men när de fick bära ansvar i riksdag och regering och som opinionsbildare ställdes de inför andra ideologiska utmaningar som de inte väntat sig, och fick utkämpa helt andra strider.
På liknande sätt är det nu, enligt Jan Björklund. Han och andra har under 1980- och 90-talen vant sig vid att mycket i politiken handlat om icke-socialistisk eller socialdemokratisk syn på ekonomisk politik. Men nu måste vi, fortsatte han, klara av att omorientera oss. Den antiliberala ideologiska utmaningen kommer i stället från högernationalistiska krafter, delvis med likheter med 1930-talet i Europa.
Per Ahlmark och Ola Ullsten hade engagerat sig för att förändra mycket som hade blivit konservativt och stelnat under ett långt socialdemokratiskt styre. Inte minst jämställdheten mellan könen var en viktig fråga för dem, och där fick de stort inflytande på det som blev svensk familjepolitik. Men när de ställdes inför stora frågor i ekonomiska kriser och energipolitik var samhällsdebatten påverkad av en våg av kommunism och radikalt ifrågasättande av både marknadsekonomin och de västerländska demokratierna.
I sådana lägen gäller det att försvara de frihetliga värdena och demokratins institutioner och samtidigt hålla gränsen mot extremismen. Jan Björklund citerade titeln på Per Ahlmarks sista bok: ”Gör inga dumheter medan jag är död”. Det handlar då, i dagens läge, om att inte låta sig dras in i ett samspel med de radikalt antiliberala krafterna.
Det behövs däremot ett samarbete mellan partier som varit på olika sidor av blockgränsen, men nu måste hitta former att lösa fler frågor gemensamt och samtidigt veta var gränserna mot ytterkanten går.
Detta handlar förstås om regeringsfrågan. Det hade varit bra om den lika riktiga som tänkvärda jämförelsen mellan dagens ytterhögervåg och 70-talets yttervänstervåg hade gjorts oftare, och med samma tydlighet, under valrörelsen. Jan Björklunds syn på detta framfördes nu i alla fall offentligt med både Annie Lööf och Ulf Kristersson samt förre statsministern Ingvar Carlsson i publiken, och med statsrådet Ibrahim Baylan som närvarande representant för regeringen. Det bör kunna bidra till att i samtalen om regeringsbildning röja upp i sådant högerborgerligt illusionsmakeri som att det skulle kunna finnas ett ”passivt” SD-stöd att regera på.
En särskilt antiliberal fraktion inom M-gruppen fronderade i voteringarna om vice talmän även mot sin egen partiledare, och detta skadade Ulf Kristerssons trovärdighet. Även detta är en påminnelse om vilket behov det finns av sådana markeringar som den Jan Björklund gjorde på fredagen.