Det kan även vara rått och hotfullt, eller föraktfullt nedlåtande. Prov på det finns på närhåll vid Östersjön, inte bara i ordkriget mellan Kim och Trump.
I onsdags gjorde Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov ett officiellt uttalande om den svenska och den tyska regeringen. Det sändes ut som kommuniké från den statliga propagandabyrån TASS i Moskva, som fått göra en ”exklusiv” ”intervju” med Lavrov, ihop med amerikanska nyhetsbyrån AP. Det han sade om symptom på sinnesjukdom var rätt stilenligtför Putins utrikesminister: Den svenska och tyska oron för Rysslands avsikter var, sade han, paranoida utsagor, av en art han som icke-medicinare inte kunde kommentera. Det ena han tycks ha syftat på är den svenska synen på Ryssland som säkerhetshot i Östersjöområdet. Det andra är tyska misstankar om ryskstödd propaganda för ytterhögern inför valet.
Sådant är inga hjärnspöken. Ryskt propagandastöd på nätet var en realitet vid bland annat en holländsk folkomröstning, liksom för att gynna Donald Trump och den Moskvafinansierade nyfascisten Marine Le Pen i franska presidentvalet. På henne hejade för övrigt även Jimmie Åkesson (SD).
I Frankrike misslyckades den ryska inblandningen. Deras kampanj mot Hillary Clinton har i efterhand ökat vaksamheten i Europa mot det utbredda samspelet mellan Kremlregimen och den yttre högern.
Den senaste oförskämdheten från Sergej Lavrov säger knappast något nytt om hur dåliga Sverige och Rysslands relationer är, eller om hur Putinregimen ser på svensk utrikes- och försvarspolitik. Uttryckssätten i rysk diplomati är inte grunden till att Putinstyret i Sverige – och i en rad andra länder – ses som en fara vad gäller fred och säkerhet.
En grund till det är däremot återgången i Ryssland till ett auktoritärt styre, där yttrandefriheten undertryckts och där regimen är nära förbunden med såväl säkerhetstjänsten som en grovt korrupt ekonomisk ordning. Den militära upprustningen och Rysslands vålds- och propagandametoder, dels i Syrien, dels gentemot Ukraina, har visat att den ryska ledningen är opålitlig och ibland kan vara aggressiv. Det stora antalet exempel på ryska relationer till den yttre högerns partier i en rad länder är en säkerhetsrisk. Likheterna med en tidigare rysk regims band till kommunistpartier i väst är tänkvärda.
Exemplen har blivit många på att utrikesminister Lavrov påstår saker som är direkt osanna. Han deltog till exempel personligen i den ryska trollpropagandan om att Tyskland försökte mörklägga en påstådd kidnappning och våldtäkt av en tyskrysk tonåring i Berlin. Polis och åklagare hade då utrett saken och funnit att brotten aldrig hade ägt rum.
Inte heller finns någon substans i Lavrovs senaste utspel om Sverige.
Det väsentliga politiskt här hemma är att den utrikespolitiska huvudlinjen gång på gång i riksdagen stöds av partierna i både den nuvarande och den förra regeringen.
På andra sidan finns dels SD, dels V – med ett undantag i Ukrainafrågan. Där följde V inte med SD på Putinlinjen i en serie omröstningar i EU-parlamentet.