Gratis är gott. Det tycker kronprinsessan Victoria och det tycker uppenbarligen jag också. Annars hade jag väl inte smackat i mig två onödigt stora bitar när tidningen häromdagen bjöd på tårta för att fira att vår reporter Mathias Ståhle nominerats till stora journalistpriset. Och Vickan hade kanske tänkt sig för när miljardären Bertil Hult bjöd henne och Daniel på bröllopsresa i sitt privata jetplan för snabb transport och lyxsemester på Hults lika privata lustyacht i Karibien.
För tyvärr. Det finns inga gratisluncher. Förr eller senare är det pay-back-time.
Själv ställde jag mig på vågen.
Hur det ska gå med monarkin om HKH:arna gullar för mycket med världsmästarna i skatteplanering är en öppen fråga.
Det kan vara att bita sig i den kungliga svansen. För hur ska det bli några pengar över till apanage om alla som kan väljer att skatta någon annanstans än i Konungariket Svärje?
Den som är för sin försörjning så starkt beroende av skatteintäkter och transfereringar som kronprinsessan Victoria bör nog tänka ett varv till innan hon steppar uppför den hultska flygplanstrappan.
Den som är för sin försörjning så starkt beroende av skatteintäkter och transfereringar som kronprinsessan Victoria bör nog tänka ett varv till.
För egen del borde jag med omedelbar verkan gå ur Facebook och återgå till papperskorrespondens, trots att portot gått upp och PostNord är lika pålitligt som aprilväder.
Om gratis inte vore så gott hade väl varken jag eller någon annan matat detta multinationella företag med personlig info som födelsedatum, sorger och glädjeämnen, barn och föräldrar, vänner och ovänner - samt tusen sinom tusen bilder på oss själva, våra kattkräk och vad både dom och vi äter?
Allt vi kastar ned i gapet på Facebook gör det till sitt. Och förbehåller sig också rätten att förfoga över. Det sa vi alla ja till när vi godkände användarvillkoren. Som vi förstås inte läste så noga, men som gör oss till en sorts nätets livegna.
För så länge jag har kontot kvar kan Fejan använda all info jag lagt ut efter eget tycke och smak. Vilket företaget också gör. För att sälja annonser. Skräddarsydda sådana som ramlar in hos Fejan-användare med ungefär samma preferenser som jag - medelålders kulturtanter med sug efter gräddtårta. Det är troligtvis därför jag får så mycket bantingstips och reklam för XL i mitt flöde.
De bilder jag lagt ut har de också rätt att göra vad de vill med. Det betyder att mitt gamla kattskrälle när som helst helt oförskyllt och utan att bli tillfrågad kan dyka upp som varm förespråkare för Whiskas eller Icas våtfoder i någon kattmatsannons.
Facebook är en sockerfälla lika förrädiskt som vilken gratis gräddtårta som helst. Och baksmällan kan bli tung.
Trots att Facebook drar in uppskattningsvis en miljard kronor på den svenska annonsmarknaden - så skattar företaget någon annanstans. Fejan tjänar storkovan på vårt suktande efter bekräftelse och likes, men ger tillbaka så lite som möjligt.
Alltmedan den svenska mediemarknaden, med inhemska skatteregler att rätta sig efter, går på knäna och grubblar sig blå över hur Facebooks hemliga algoritmer egentligen funkar.
Gratis är gott, men förr eller senare kommer räkningen. Även till en kronprinsessa.