Men det betyder inte att ett lärosäte behöver – eller ens bör – acceptera hur låga gymnasiebetyg eller resultat på högskoleprovet som helst. Det går utmärkt att sätta upp egna kriterier. Exempelvis att studenterna ska ha ett visst resultat på högskoleprovet, som 1,0, eller ett visst gymnasiebetyg, som C eller B, i ämnena som de ska undervisa i, vilket en del partier föreslår. Alternativt kan universiteten och högskolorna göra som många konstnärliga utbildningar och ha egna inträdesprov för att gallra ut de lämpligaste.
För det känns inte särskilt betryggande att statistik från Universitets- och högskolerådet visar att studenter kommer in på lärarutbildningen med 0,05 på högskoleprovet och att mer än var fjärde har 0,5 eller lägre. Inte heller att en del som leder utbildningarna känner sig tvingade att sätta in stödinsatser i matematik för blivande låg- och mellanstadielärare. (Aktuellt, 15/8)
I ett inledningsskede kommer högre krav antagligen att leda till färre studenter. Samtidigt kommer sannolikt en högre andel av de antagna att ta examen, och resurserna kan användas för att öka allas undervisningstid och förbättra hela utbildningen, i stället för att läggas på extra stöd, vilket ger högre kvalitet och ökar attraktiviteten.
Ett annat sätt att använda pengarna som läggs på att utbilda lärare mer effektivt är att koncentrera utbildningsplatserna till färre lärosäten, för att på så sätt samla kompetensen. I den granskning som OECD överlämnade till regeringen tidigare under mandatperioden påpekades just att färre lärosäten ger bättre förutsättningar att bedriva utbildningar med hög kvalitet.
Vidare bör man överväga att införa en ökad statlig styrning över hur många som ska antas till lärarutbildningen i de olika ämnena. I dag utbildas exempelvis ett överskott av historielärare, medan det finns ett betydande underskott på lärarstudenter i flera naturvetenskapliga ämnen och moderna språk.
Att höja läraryrkets status kan låta som ett särintresse, som kan överlåtas till lärarnas fackförbund. Men då bortser man ifrån att Andreas Schleicher, chef för OECD:s utbildningsdirektorat, för några år sedan sa att en av de största utmaningarna som Sverige som land står inför är att stärka attraktiviteten i läraryrket.
Det kräver inte nödvändigtvis högre ingångslöner. Däremot måste det finnas karriärvägar med en tydlig löneutveckling och inte minst en bra arbetsmiljö, där lärarna erbjuds en rimlig arbetsbörda och kan ägna arbetstiden åt att förmedla kunskap. Inte åt att vara ordningsmän, rastvakter och att utreda varför elever inte är i klassrummet.
När ovanstående är på plats kommer lärarutbildningarna förhoppningsvis inte att ha problem med att studenter med skrala förkunskaper kommer in. Till dess bör de strama åt på egen hand.