Frågeställningen är allt annat än ny. FN består av såväl fria länder som rövar- och förtryckarstater. FN är forum för diplomatiska kontakter. Flera av fackorganen har betydelse som förvaltare av viktiga internationella överenskommelser.
Världshälsoorganisationen (WHO) har viktiga uppgifter när det gäller att varna för och motverka epidemier. Inom ramen för FN:s klimatpolitiska fackorgan har Parisavtalet kommit till. Detta har skett trots att detta under resans gång försvårats och motverkats av en rad länder, däribland sådana som är oljedespotier eller på annat sätt försvarare av de fossila bränslena.
Behovet att värna sådana delar av FN-systemet som ändå fungerar på acceptabelt sätt måste vägas in i frågan på vilka sätt demokratiska länder bör agera mot avarter i FN-verksamhet. Detta är dock inget hållbart skäl att tysta ned det som är allvarligt fel – eller att med stillatigande diplomati finna sig i att förtryckarstater skyddar varandra och gärna vänder kraven om mänskliga rättigheter mot de mer fria och demokratiska länderna.
Ett färskt exempel är ett av fackorganen i FN-systemet – UNESCO – vars arbetsområden är utbildning, vetenskap, kultur och nyhetsmedier. Sådant brukar odemokratiska regimer vilja reglera eller undertrycka, medan demokratiska länder brukar ha just friheten inom dessa områden som ett av sina kännemärken.
Under 2017 utsågs Turkiets regim till en av de 58 platserna i UNESCO:s styrelse. Det skedde efter att de styrande i Turkiet genomfört långtgående politiska och ideologiska utrensningar av lärare och andra befattningshavare i skolor, universitet och forskningsorganisationer. Långa rader av tidningar, tidskrifter, bokförlag och radiostationer hade tvingats upphöra – eller ställts under kontroll av myndigheter eller affärsintressen lierade med regimen.
Nyhetsförmedling och kulturliv är nu till stor del undertryckta i Turkiet. Utbildningsväsendet är i hög grad rensat från såväl ideologiska motståndare till regimen som andra tänkbara kritiker mot rättslösheten och den politiska maktens metoder. Sedan regimen girat tvärt i högernationalistisk riktning har förevändningen för utrensningarna varit ett misslyckat kuppförsök, där en rörelse som förut var regimens stöttepelare anklagas. Häktningarna och utrensningarna har dock riktats mot snart sagt alla oppositionella riktningar.
Detta var alltså inget hinder för at ta plats i just det FN-organ som tar upp frågor om utbildning, vetenskap, kultur och medier – men som dessbättre sällan åstadkommer något som blir mer än ord och inskränker det fria ordet eller den fria forskningen i de länder som sätter dessa värden högt.
En stor del av verksamheten i FN-organ som har uppdrag att skydda mänskliga rättigheter har likheter med UNESCO, fast värre. Diktaturer skyddar de flesta andra förtryckarstater. Så har det varit under lång tid. Men det blir ett ännu svårare problem när en hel del av klotets despoter och rövarregimer uppfattar sig bli strukna medhårs av presidenten i USA, som verbalt och på twitter ger ett närmast motsatt budskap mot det som finns kvar sedan tidigare i USA:s utrikespolitik av stöd för frihetliga värden.
Det är en besvärlig uppgift att under dessa förhållanden försöka hålla ihop det mest väsentliga i det internationella samarbetet och i det västliga säkerhetssamarbetet. När det blivit fullbordat faktum att bockar satts till trädgårdsmästare, som Turkiet och andra frihetsfiender i ledningen för UNESCO, går detta inte att få snabbt upphävt.
Men det är ett riskabelt självbedrägeri att i missriktad FN-idealism blunda, tiga och förneka hela problemet.