Hot mot demokratin genom lagar som inskränker vad och hur journalister kan och får rapportera. Hot mot enskilda journalister, som riskerar att fängslas, torteras och mördas. Hot och hat mot svenska mediehus, när de skriver om vissa ämnen eller granskar somliga organisationer.
I Sverige, som ligger i topp i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, bör det dock även vara en dag för självkritik. Inte för att redaktörer och reportrar generellt underpresterar, utan för att det finns problem som vi behöver hantera.
Det handlar dels om att förtroendet för medierna gärna får öka. Enligt den senaste nationella SOM-undersökningen har drygt 70 procent stort förtroende för SVT och Sveriges Radio, men siffrorna varierar mellan grupper.
För det andra handlar det om att ge korrekta bilder. När en nyhet är för ”bra” för att vara sann är den ofta inte 100 procent sann.
Så var det exempelvis när många nyligen förfärades över att Kronofogden brände ner en samisk kåta i Västerbotten, vilket verkade vara en ”David mot Goliat”-historia. Till och med demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) kommenterade ärendet i sociala medier med att ”ord har stått mot ord” och ”orimligt, i dess sanna (!) bemärkelse”.
Problemet var att det inte fanns någon kåta, enligt Länsstyrelsens försvarsartikel i Folkbladet i Umeå (27/4). Det var ett rätt nytt hus, maskerat till kåta och uppfört utan tillstånd i ett naturreservat, något som skulle ha krävt dispens enligt både reservats- och strandskyddsbestämmelserna, samt ett markarrende som prövats enligt rennäringslagen, för att vara lagligt. Ärendet har varit uppe i både Mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen, som gav Länsstyrelsen rätt: byggnaden ska bort. Det kan man tycka är trist. Däremot har inte ord stått mot ord i dess rätta bemärkelse och beslutet är inte orimligt, vilket demokratiministern borde kunna svensk lag tillräckligt väl för att förstå.
Liknande saker, där medier kastar så mycket ljus i en riktning att helheten går förlorad, har hänt tidigare. Som när en man tafsade på en kvinna och fick en örfil, varpå hon fälldes i tingsrätten, enligt tidningsartiklar, som givetvis fick många att koka. Läste man domen uppkom dock en helt annan bild av det inträffade.
Problemet är inte enbart de enskilda fallen. Problemet är att den här sortens hårdragningar urholkar förtroendet för både medier och lagar, som verkar ha skrivits utan sunt förnuft.
Ska en kvinna inte ha rätt att försvara sig mot en tafsande man? Får staten verkligen bränna ner en oskyldig samekvinnas 1800-talskåta?
Svaren ligger i regel i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Den här sortens ärenden är ofta betydligt mer komplicerade än vid en första anblick,och medier måste göra sitt yttersta för att alla berättelser ska landa så nära den mångbottnade sanningen som möjligt.
Det är bland annat det vi har pressfriheten till.