Sju personer befann sig i lägenheten på Söder i Stockholm. Sju säkerhetspoliser, som chefen anförtrodde sig åt. Han berättade att han misstänktes för spioneri. Av dessa sju personer, med helt unika – och tills nyligen, hemliga upplevelser, är det bara två som lever i dag. Bengt Nylander är en av dem.
– Det är klart att vissa kollegor klandrade mig i början, när jag berättade att jag skriver boken. Verksamheten handlar ju om säkerhet, att hålla hemligheter. Men jag kände att jag var tvungen skriva ut vår nutidshistoria. Jag ville att mina barn skulle veta och att händelserna inte skulle glömmas, berättar han.
Året var 1981 när han rekryterades till Säpo, efter att ha ingått i den narkotikainriktade Huddingegruppen. Stämningen var till en början spänd i efterdyningarna av Stig Bergling-affären.
– Vi visste aldrig vad som pågick i rummet bredvid. Alla misstänkte alla, om en varit spion kunde flera vara det. Men efter ett tag blev det ohållbart. Vi sa till oss själva ”vi får lov att lita på varandra”. Vändningen kom när u-båten U 137 gick på grund i Karlskrona skärgård. Då blev det yttre hotet uppenbart och vi var tvungna att samarbeta, fortsätter Bengt Nylander.
Att han kommit till hembygdsföreningen i Valla är ingen slump, utan han blev ditbjuden av den gamla poliskollegan Thomas Götling, som bor i Valla i dag. Han jobbade som polis i 25 år, inom den öppna sektorn. Han och Bengt Nylander träffades när de båda jobbade i Södertälje.
– Alla vill veta mer om Säpo. Det är så mycket som är hemligt. Det är många här som minns u-båten och när muren föll i Berlin. Att få höra hans berättelse om något bekant, inifrån, är väldigt nytt för många, berättar Thomas Götling.
Bengt Nylander berättar om betalningar på flera tiotals tusen till källor, avlyssningar och att man inom Säpo vid den tiden inte fick ringa ett samtal utan chefens tillåtelse. Att sammanfatta en hel bok på 90 minuter är svårt, och då sammanfattar boken i sig 25 år av avancerat polisarbete. Trots det sitter publiken stålfast och lyssnar.
2002 lyckades Bengt Nylander, som vid den tiden var underrättelsechef på Säpo, att avsluta sin karriär på det optimala sättet.
– Jag tänkte, ”Nu ska vi gripa en spion”. Vi hade förföljt en av dem under en längre tid, men utan att kunna sätta dit honom. Men så kom dagen och han dömdes till 8 år för grovt spioneri. Då kände jag att nu är jag i hamn, i mål, och kunde avsluta min tid på Säpo där.
Många av historierna låter som tagna ur en Bond-film och även om Bengt Nylander berättar väldigt öppet så finns det många saker som förblir hemliga.
– Jag berättar inte för mycket om våra arbetsmetoder och aldrig om våra källor. Det hör till arbetets natur.
Så tycker du att man i framtiden ska skriva böcker om Säpos arbete i efterhand, för att det är en del av nutidshistorian?
– Jag tycker att det är rätt att yrkesmän kan beskriva verkligheten, utan att avslöja för mycket. Jag kan nästan tycka att vi har en skyldighet att vara mer öppna, men självklart inte på arbetets bekostnad, säger Bengt Nylander.
I en tidigare version av denna artikel påstods felaktigt att U137 gick på grund i Stockholms skärgård. Rätt är Karlskrona skärgård. Vi beklagar felaktigheten.