Dels för att inget riksdagsparti är emot skola, vård och omsorg. Dels för att ett riksdagsval inte handlar om en enskild sakfråga, utan om helheten.
Dessutom är välfärden ett stort, och därmed relativt diffust, begrepp. Medan Liberalerna gärna talar om skolan är exempelvis Kristdemokraterna fokuserade på äldreomsorgen, och Socialdemokraterna är inriktade på pensionsfrågor. Olika partier har helt enkelt olika delar av de offentliga verksamheterna olika högt upp på dagordningen, men kan ändå sanningsenligt säga sig vilja satsa på (delar av) välfärden.
Däremot finns det en sak som ingen välfärdsvurmare kan ducka ifrån: personalförsörjningen. Just nu är det svårt för många – både inom privat och offentlig sektor – att rekrytera rätt kompetens, vilket betyder att arbetsgivare inom välfärden måste erbjuda tillräckligt goda villkor för att rätt personer, för det första, ska välja att utbilda sig till exempelvis lärare, förskolelärare, sjuksköterska, undersköterska och polis. För det andra, stannar kvar i yrket. För det tredje, inte blir sjukskrivna.
I dag är det lite si och så med alla delarna.
Undersköterskor, sjuksköterskor och många lärarprofessioner, inklusive förskolelärare, finns på Arbetsförmedlingens lista över bristyrken. Antalet nyutexaminerade räcker inte för att täcka både pensionsavgångar och de ökande behoven.
Vidare är det många som ger upp sina professioner i förtid. Enligt Lärarförbundet jobbar cirka 38 000 med lärarutbildning med någonting annat, och 60 procent av dem kan tänka sig att återvända om de får lägre arbetsbelastning, större möjlighet att styra över arbetssituationen och högre lön. Av de utbildade sjuksköterskorna jobbar en av tio inte inom vården, och bland de kvarvarande slutar många hos landstingen eftersom de får bättre villkor på andra håll, exempelvis på bemanningsföretag.
Ett annat problem är att sjukfrånvaron i genomsnitt är 50 procent högre per anställd inom kommun och landsting än i privat sektor (Ekot, 24/2-2016). Det beror inte nödvändigtvis på att det offentliga är en sämre arbetsgivare, i alla fall inte enbart.
Så kallade kontaktyrken innebär i regel högre sjukskrivningstal än kontors- och industrijobb, oavsett vem som är huvudman. Det är dock ingen ursäkt för att inte agera när siffrorna ser ut som de gör.
Tvärtom vet vi att det finns ett positivt samband mellan ett bra arbetsklimat och låg sjukfrånvaro. Alltså behöver den som driver en verksamhet där risken för sjukskrivning är högre – som att man jobbar nära människor och har krävande kontakter med klienter och anhöriga – jobba mer med arbetsmiljön än andra. Det handlar exempelvis om att ha stöttande chefer, som är tydliga med vilka förväntningar som finns, hjälper de anställda att prioritera när arbetsbördan upplevs som för stor, lägger in tid för återhämtning, ser signalerna och tar bort arbetsuppgifter innan sjukskrivningen är ett faktum.
För att nå dit bör man, i just den här frågan, göra något som den här ledarsidan sällan skriver: Lyssna på Vänsterpartiet, som på tisdagen föreslog att det ska tillsättas en kommission som kartlägger vilka arbetsmiljöbrister som finns inom välfärden samt vad det får för konsekvenser. (DN Debatt, 10/7)
Det skulle vara väl spenderade pengar.