Det är rätt. Den varma, torra, brinnande sommaren påminner om EU:s betydelse för allt från samarbete vid kriser till gemensamt arbete för att bromsa klimatförändringarna. På senare år har vi även sett EU:s betydelse för framför allt säkerhets- och flyktingpolitik.
Vi har också sett hur Europasamarbetets och de europeiska demokratiernas fiender försöker flytta fram positionerna. Vi har fått Brexit i Storbritannien och EU-fientliga partier i flera regeringar europeiska länder. EU-hatande högerextremister backas upp av den ryska regimen och har en själsfrände i USA:s president Donald Trump.
I Sverige vill KD att Sverige ska ta över Storbritanniens tidigare roll som bromskloss, som kräver mer makt till medlemsländerna. C och M vill att de nationella parlamenten ska lättare kunna stoppa ny EU-lagstiftning. SD och V vill att Sverige lämnar EU.
Den europeiska unionen hör därför hemma i den svenska valrörelsen och det är naturligt att Liberalerna, som har EU-entusiasmen i sitt DNA, placerar den där.
Det är också helt i sin ordning att Liberalerna vill, vid sidan av diskussion om skolfrågor, ta valstrid mot populister och extremister.
Men här finns några problem. Liberalerna bär med sig en börda av fumlighet och svagt uppträdande mot liberalismens fiender och annan antiliberalism under mandatperioden.
Partiledare Jan Björklund och andra partitoppar markerar visserligen återkommande mot Sverigedemokraterna. Å andra sidan har Liberalerna inte gjort något effektivt för att minska SD:s parlamentariska makt. Tvärtom har L hållit fast vid blockpolitiken, tagit in SD i borgerlig oppositionskalkyl mot regeringen, tillåtit SD att vara tungan på vågen i viktiga avgöranden och därmed bäddat för att SD behåller och kanske till och med stärker sitt inflytande.
Liberalerna har varit ovilliga att erkänna Moderaternas förvandling till ett betydligt mindre liberalt parti än vad det var under Fredrik Reinfeldt, och att detta tillsammans med ett nytt parlamentariskt läge måste medföra en begravning av Alliansen som projekt.
Liberalerna har inte gjort något för att Sverige i praktiken ska röra sig bort från den skärpta flyktingpolitik som L röstade mot 2016. I stället har de gjort gemensam sak med flyktingrestriktiva moderater och angripit Centerpartiet när det tagit sitt ansvar för att reparera en del av följderna av den nya asyllagen.
Liberalerna har inte tagit debatten med Moderaterna och Kristdemokraterna när dessa har tagit kliv i en nationalistisk riktning. När moderaterna hundvisslade om att utreda invandringens kostnader och för ovanlighetens skull fick kritik från Centern var Liberalernas mumlade Liberalernas integrationspolitiska talesperson Gulan Avci ett fram ställningstagande mot utropen medan Jan Björklund var tyst.
Liberalerna vinglar ideologiskt, och när partiet väl samlar sig till försvar av liberalismen har de valt lättare strider men flytt de svårare. Det duger inte. I valrörelsen ska de liberala kärnvärdena försvaras.