Men att myndigheterna i Iran hänger fångar ärmycket mer sannolikt. Enligt Amnesty International, som försöker räkna, verkställdes minst 567 dödsdomar i Iran under 2016. Ofta avser domarna narkotikahandel, men även politiska avrättningar förekommer. Sådana kan dessutom hautförts i det tysta utan att nämnas offentligt och blivit kända för Amnesty. Det genomsnitt Amnesty redovisar för knappt tre år, från sommaren 2013 till sommaren 2016, är ännu värre, omkring 750 hängningar om året.
Läkaren och forskaren Ahmadreza Djalali, bosatt i Sverige och anställd vid Karolinska Institutet, befinner sig utan tvekan i livsfara, då han i Iran dömts till döden som "spion". En sådan brottsrubricering i Iran är inget att lita på, Domstolsväsendet är ett politiskt maktinstrument. Rättssäkerhet är inte att räkna med. "Spioneri" är en etikett som kan användas även när regimen egentligen förföljer oliktänkande.
Rannsakningen lär, enligt vad Amnesty International fått fram, ha inletts i en "revolutionsdomstol" i vintras, efter att Ahmadreza Djalali spärrats in i det illa beryktade Evinfängelset när han besökte Iran för att föreläsa. Amnesty försökte i våras att i en internationell kampanj verka för hans frigivning, men i helgen kom uppgifter om att en dödsdom avkunnats.
Den svenska regeringen bör försöka få understöd från en rad andra EU-regeringar för att få den fängslade läkaren frigiven. Han har bosatt sig i Sverige som medicinsk forskare men har inte blivit svensk medborgare. Sverige kan alltså, formellt sett, inte stödja sig på det folkrättsliga skälet att vilja skydda en av sina medborgare. Att det hade hjälpt är dock inte säkert. Det finns en rad exempel på att länder där det är förtryck struntar i medborgarskapet, oavsett om en politisk fånge har dubbelt medborgarskap eller enbart medborgarskap i en demokrati.
Det kan däremot ge upphov till eftertanke i delar av den iranska regimen att många slags vetenskapligt utbyte kan undergrävas eller omöjliggöras. Forskare som vågar sig in i Iran riskerar tydligen att hamna i Evinfängelset och utsättas för dess förhörs- och utpressningsmetoder, för att senare kanske dömas till att bli hängda. Miljoner iranier bor i exil, och många av dem verkar inom näringsliv och universitet i Europa och Nordamerika. Med åren har en del utbyte med det gamla hemlandet periodvis blivit möjligt, men uppenbarligen är detta nu åter högst riskabelt.
Det som också kan påverkas är handel och andra affärsförbindelser med omvärlden. Atomprogramavtalet som slöts efter förhandlingar med bland annat alla de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna, innebar för Irans del en möjlighet till avspänning och återupptagna affärsrelationer i väst. Men de företag i exempelvis Sverige som överväger att sända personal till Iran som försäljare eller inköpare – eller att sluta avtal som gör att teknisk servicepersonal behöver stationeras där – behöver överväga riskerna för de anställdas liv och säkerhet. Språkkunnig personal som kan göra mest nytta löper sannolikt den största risken att drabbas av rättslösheten i det iranska systemet.
Situationen liknar på sätt och vis de ökade riskerna i Turkietunder de pågående utrensningarna. Men Turkiet har, än så länge, inte återinfört dödsstraffet som borde avskaffas på alla håll. I Iran finns däremot risken att en anställd blir hängd. Kan det hända en läkare från Karolinska Institutet kan det lika gärna hända en serviceingenjör.