Kommer den insikten att höras i majtalen?
Ökande reallöner, och hållbar social välfärd, kan bygga på marknadsekonomi, men inte på regleringar och inskränkt frihandel. Samtidigt behöver ett fritt samhälle fungerande, hållbara system för att begränsa klasskillnader och öppna möjligheter för alla oavsett vilka föräldrarna är. Det är länge sedan dessa insikter åstadkom en bred samsyn i bland annat Sverige om en välfärdsstat byggd på marknadsekonomi. Det betyder frihandel, och starka skattebaser genom ett livskraftigt näringsliv – där samspel mellan arbetstagare och arbetsgivare ger arbetsfred. Ett sådant samhälle kan, som Sverige, bli liberalt präglat på flera sätt. Det är också ett välorganiserat samhälle, med spelregler för arbetsmarknaden i kollektivavtal, med stark rättssäkerhet och ekonomiskt hållbara system försådant sompensioner, sjukvård och elförsörjning.
Hotet mot arbetarrörelse, mot liberalism och mot demokrati kommer nu från de politiska ytterligheterna. Det öppna samhällets fränaste fiender till höger söker stöd i arbetarrörelse och i regionalt och annat missnöje – i aggression mot invandrare, och mot internationell handel. De angriper hela den liberala ordningen, som länge varit även socialdemokratins livsluft.
I en del länder har då arbetarrörelsen brutits sönder av den socialistiska vänsterflygeln, som avskytt socialdemokratisk politik och understött Trumps och de europeiska nyfascisternas angrepp på EU-samverkan och frihandel. Radikalismen till vänster blir självförgörande – ett stöd för radikalismen till höger.
Att då se de invanda tvisterna vid blockgränsen som politikens huvudfrågor är ansvarslöst, även på borgerligt håll. Där försvåras samarbete för det fria samhället av vissa närsynta intressegruppers försvar av sina skatteförmåner. Somliga har i korttänkt klasskampsanda inbillat sig att en ytterhöger som hoppas på Le Pen kan utnyttjas som ofarligt regeringsunderlag.
Socialdemokratin har fastnat i en kampanjmyt om åren 2006-14 som en tid av orättvisor. Trots glidning åt vänster i budgetfrågor och åt höger i polisfrågor pågår dock i huvudsak en fortsättning av Göran Perssons och Anders Borgs ekonomiska politik och Jan Björklunds utbildningspolitik. Det är nämligen en nödvändig grund för den utveckling av jobb och sociala förhållanden som även socialdemokratin önskar.
Det behövs reformer över blockgränsen samt konstruktiv kompromissanda mellan LO och Svenskt Näringsliv. Slagordsspråket i politiken leder då vilse. Det LO och socialdemokratin behöver motsätta sig är inte företagen, inte heller arbetsvänliga skatter eller en effektiv offentlig sektor. Men däremot avarter på arbetsmarknaden, med ockrande och svarta pengar. Faran för facket är inte liberalism. Borgerliga gruppintressen som vårdar sina kryphål i skattesystemet är inte liberalism.
I samverkan med yttervänstern blir socialdemokratin steril som reformkraft. Den söker sig nu även mot den blå högern, med uppgörelser om främst polisfrågor och åtstramad flyktigpolitik, och med den ton i kommunala allianser som finns särskilt i Eskilstuna och Katrineholm.
Men ska välfärdssamhälle och arbetsmarknad stärkas duger det bara med en reformpolitik där socialt engagemang och liberal syn på ekonomin förenas.