Fredagsmorgonen på partiets landsdagar i Norrköping, som pågick torsdag till söndag, inleddes med en dystopisk reklamfilm i gråa färger, där en mörk bild måladesupp. Välfärden faller sönder, bilar brinner, polisen beskjuts, det råder inbördeskrig mellan rivaliserande gäng och terrorn är verklighet. SD-ledaren anklagar socialdemokrater, moderater och ”ni i svensk media” för att ha skapat kaos och splittring med den förda migrationspolitiken.
Dagen efter fortsatte Åkesson på det inslagna spåret, när han höll ett brandtal med udden riktad mot Ulf Kristersson.
Det är en helomvändning jämfört med talet på partiets landsdagar för två år sedan, då Åkesson föreslog att Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna skulle utgöra ett gemensamt regeringsunderlag. I helgen verkade han snarare föredra Stefan Löfven (S). I alla fall så länge Kristersson bildar allians med Centerpartiet.
Förskjutningen betyder inte att Sverigedemokraternas dröm har ändrats. Tvåfrontsfäktningen bottnar i att alla partier ska veta att de inte kan ta SD:s passiva stöd för givet, att SD har ledsnat på ökenvandringen i riksdagen och vill ha inflytande. Antingen som en del av en regering eller som stödparti.
Alltså är det inte särskilt konstigt att gruppledaren Mattias Karlsson understryker att SD måste börja uppföra sig som ett statsbärande parti – under hösten har skandalerna som vanligt avlöst varandra – och bli mer pragmatiskt.
Både Karlssons och Åkessons budskap, som konkret visar sig en allt mer polerad yta och hårdare retorik, är en del av en internationell trend hos deras meningsfränder i Europa. Högerpopulisternas upplägg är att måla upp en bild av en nation i kaos och sönderfall, peka ut en eller ett par fiender, och framställa sig själva som fixarensom kan laga samhällsbygget.
Det påminner om härskaren som lovar att skydda folket från en påhittad fara, och på så sätt sitter ohotad på tronen, eftersom rädda människor söker trygghet och gärna tyr sig till en auktoritär ledare.
En annan orsak till SD:s hårdare tonläge är troligtvis den osäkerhet som uppstår när det blåser med- och motvind samtidigt.
Medvind, eftersom partiets paradfrågor migration och kriminalpolitik sällan har debatterats lika mycket som nu.
Motvind, eftersom partiet dalar i opinionsmätningarna – på ett år har stödet minskat med 6,1 procentenheter till 15,4 procent enligt Aftonbladet/Inizio – och mångaav dagens sverigedemokrater har aldrig varit med i ett parti som inte växer.
Visst togs det även en del inriktningsbeslut inom exempelvis sjukvård och mediepolitik på SD:s landsdagar. Men det som kommer att få störst inverkan på Sverige och det politiska samtalet är partiets strategi inför nästa års valrörelse, där SD tänker försöka hamra in budskapet att de etablerade partierna tillsammans med medierna trycker gasen i botten och kör Sverige mot avgrunden.
Många andra partier kontrar med att sprida optimism och framtidstro, och presentera konkreta lösningar på reella problem.
Det är där den största klyftan finns i dagens politiska landskap. Inte längs höger-vänster-skalan.